I blåbärsskogen med airpods i öronen följde jag OS-finalen i diskus. Det var spännande värre och när det hela var över kändes det bara så skönt med guld och silver till Sverige. Imponerande även om just diskusgrenen inte tillhör min favoritidrott på något sätt. Inser dock att sporten kräver så mycket träning, styrka, teknik och tålamod förutom att man måste vara långväxt och väga många kilo.
Fascineras egentligen över att det finns personer som kittlas och roas av den mycket speciella grenen. Anar att det inte är helt enkelt att locka till sig och rekrytera nya utövare.
Diskus, har jag lärt mig, var ursprungligen ett antikt kastvapen och har en tradition som en mycket självklar del i OLympiska spel. Grenens regler är lätta att förstå vilket är en anledning till att den har en lång historia. Under antiken var redskapets vikt tyngre och diametern var större än den version som används i dagens friidrottstävlingar. De kunde då vara gjorda av sten eller brons. Det fanns ingen standard, men alla skulle ha likadana skivor. I antikens Grekland var god koordination och fysisk styrka avgörande egenskaper för diskuskastning. Kastarna symboliserade dessutom harmoni mellan kropp och själ.
