Varför är det så få kvinnor/tjejer som är banläggare och kartritare i orienteringsvärlden? Det är märkligt eftersom det inom andra funktioner/poster/uppdrag inte alls förhåller sig så.

Beror det på "gubbsen" inte släpper in eller släpper fram tjejer ... vill man hålla kvar och levandehålla en gammal kultur eller sedvänja att det bara är män som grejar detta.
Finns det fördomar om att vissa uppgifter är "manliga" och avskräcker tjejer. Underskattas de egna förmågorna och/eller finns det en känsla av att inte vara tillräckligt kvalificerad?
Är det så att tjejer upplever banläggarjobbet eller kartritandet som trist och tråkigt? Är det möjligen så att banläggning och kartritning uppfattas som mindre sociala eller mindre "kreativa" uppgifter och detta avskräcker?
Genom åren har det inte saknats projekt/satsningar/åtgärder för att rekrytera tjejer typ utbildningar, mentorprogram, nätverk etc men effekten och utfallet har varit liten.
Trots utbildning och stöd kanske det ändå finns strukturella och osynliga hinder vad det nu kan vara ... jag får bara inte ihop det!
Är dock just nu inne i ett banläggaruppdrag inför ett av påskens stora arrangemang i väst. Detta tillsammans med en H20-yngling och en D55-tjej. Ett kul jobb där olika synsätt lyfts fram, kompromisser görs och nu är slutprodukten klar. Konstaterar att visst kan yngre och visst kan äldre och ingen som helst tvekan om att tjejer kan!