Morgonen började med en tidig uppstigning till ljudet av ösregn. Det var mörkt och ruggigt, och när jag kollade med en snuvig Gunilla stod det klart att hon inte alls var sugen på en DM-start. Vi blev bara tre i bilen som begav sig söderut mot Viskadalen. Svärfottern erbjöd sig att köra, vilket kändes så bra. Att slippa köra är en lyx jag uppskattar.
Resan var lång och väl framme blev det bråttom, bråttom för svärdottern och äldsta barnbarnet som hade långt till startplatsen och ont om tid. Själv hann jag med en kaffekopp i hällregnet innan det var dags att ge mig iväg. För första gången på länge hade jag tagit på mig överdragskläder, vilket var riktigt skönt.
Rydboholms SK bjöd på härlig terräng denna årets sista DM-tävling, och banorna var riktigt bra. Själv kan jag tacka mina värsta konkurrenter för att de gjorde misstag på banan. Med endast 14 sekunder till godo kunde jag därför säkra ett DM-guld.
Nedan en intressant jämförelse med hur ”gårdagens” karta såg ut, ett kartklipp från 1968 … det har onekligen hänt en hel del vad gäller kartstandarden och detaljrikedomen.
På vägen hem stannade vi till för matintag i Borås. Vi hamnade på vårt vanliga ställe på Knalleland. Det blev en bra uppladdning för det som väntade oss genom bilradion: en sanslös kamp om VM-medaljerna i diskus. Det var så otroligt spännande och roligt att få följa Daniel Ståhls monsterkast i sista omgången som säkrade hans tredje VM-guld.