Lyssnar just nu via airpodsen på "Skarpt läge" av Tobias Billström. Han avgick som utrikesminister för något år sedan och ger sin "story" i boken. En annan intressant biografi har precis släppts; "Min tid i NATO" av Jens Soltenberg. Den ska bli intressant!
Noterar och konstaterar att politiker nuförtiden ganska snart efter sin avgång skriver självbiografier. Historiskt sett skrevs ju memoarer efter ett långt yrkesliv som en tillbakablick och ett sätt att sätta någon form av punkt. Detta ofta åratal efter pensionen eller avgången.
Nu går det mycket snabbare och man kan fundera på varför. Kan ana att det emellanåt kan vara ett "försvarstal" om man klantat sig eller att man vill korrigera och rätta till medias syn på något. Det kan också vara ett sätt att förekomma och hinna före kritiker och forskande historiker.
Naturligtvis finns också en ekonomisk aspekt, man kan tjäna pengar. Bokförsäljning genererar royalties och är också ett sätt att lansera en ny karriär som föreläsare, konsult, kommentator eller vad det nu kan vara.
Men ... samtidigt som dessa snabba publikationer erbjuder fascinerande inblickar i maktens korridorer och de personliga upplevelserna, väcks en fråga: finns det tillräckligt med historisk distans, reflektion och eftertanke? Den "sanna" historiska betydelsen av ett politiskt agerande framträder ju ofta först efter ett antal år.
Oavsett detta så är det ändå både kul och intressant att ta del av händelser som ligger mycket nära i tid.