Så kan det bli …

"Tankar föder nya tankar … måste fundera på hur jag hade formulerat en text utifrån det ursprungliga konstverket" ... så avslutades gårdagens blogginlägg! Texten har nu landat:

Högt uppe bland bergen står tränaren vid bassängkanten och betraktar sin unge adept. Blicken är fokuserad, kroppen lätt framåtlutad, som om varje detalj i simningen vägs och prövas. Benen arbetar, armarna skär genom vattnet, men frågorna infinner sig: räcker kraften, finns samordningen, ligger kroppen rätt i vattnet?

Det är ingen hård dom, snarare en tveksam avvaktan. Tränaren känner igen mönstret, den lilla bristen som skiljer ambition från verklig talang. Under ytan simmar gossen vidare, ovetande om bedömningen ovanför. I detta stilla ögonblick formas en tanke: kanske blir han aldrig elitsimmare.

Bilden fångar just detta ögonblick av osäkerhet, där allt fortfarande är möjligt men inte självklart.

Nu hade det varit spännande att kunna skicka texten till någon muralmålare som fick fria händer att skrida till verket utifrån beskrivningen. Någon som arbetade i stor skala, med kalkdamm i håret och färgfläckar som aldrig riktigt går att tvätta bort, och som inte frågade för mycket utan bara såg, tolkade och målade.

Emellertid har jag ingen dylik målare i bekantskapskretsen. Det närmaste är en kusin som är både flitig och skicklig med penseln. Kanske ska jag kontakta henne, tanken ligger där och väntar lite försiktigt.

Men för stunden fick det bli en annan lösning. Jag anlitade en tillgänglig AI-konstnär. Alltså: laddade upp texten, formulerade min begäran så öppet jag kunde och bad vederbörande skapa en bild. Någon minut senare levererades detta verk:

Leken gick vidare. Omformulerade texten … den anpassades till orienteringssporten:

Högt uppe bland bergen står tränaren i skogskanten och betraktar sin unge adept. Blicken är fokuserad, kroppen lätt framåtlutad, som om varje detalj i löpsteget vägs och prövas. Kartan fokuseras, kompassen finns till hands, skärpan tycks vara där, men frågorna infinner sig: räcker kraften, finns samordningen mellan orienteringen och löpningen?

Det är ingen hård dom, snarare en tveksam avvaktan. Tränaren känner igen mönstret, den lilla bristen som skiljer ambition från verklig talang. I skogen springer gossen vidare, ovetande om bedömningen. I detta stilla ögonblick formas en tanke: kanske blir han aldrig elitlöpare.

Bilden fångar just detta ögonblick av osäkerhet, där allt fortfarande är möjligt men inte självklart.

Nu uppmanade jag två olika AI-konstnärer att skrida till verket och det blev två olika men snarlika motiv. Det skulle vara häftigt att se någon av dem på på en mäktig husfasad någonstans i Vänersborg ….

Variant av viskleken …

Idag landade ett mejl i "Inkorgen":

Det är en bok om de utsmyckade husfasaderna runt om i Vänersborg. Min tolkning av motivet som pryder grannfastigheten löd så här:

Oj vilka funderingar en muralmålning kan framkalla. Jag passerar dagligen husfasaden med den inneslutna kvinnan. Vi har utvecklat en mycket speciell relation ... jag stirrar och hon utstrålar eftertänksamhet. Är det ångest, rädsla eller försöker hon bara undvika ögonkontakt? Hon är kvarterets mystiska granne, den där som man aldrig lär känna för hon verkar ständigt vara upptagen med inre tankar.  Varje dag bjuder hon på samma blick som tycks vara en blandning av misstänksamhet, tvekan, något mörkt förflutet eller har hon kanske bara glömt pinkoden till mobilen. Oavsett vilket så kommer jag sannolikt inte heller imorgon få svaret på frågan: vad döljer du för mig?

"Viskleken" har varit utgångspunkten för projektet; klassiska mästerverk valdes ut, skribenter har satt ord på de känslor och tankar verket väcker ... den ursprungliga bilden blir till poesi eller prosa ... muralmålare får texten (men aldrig bilden) och ska utifrån orden skapa något på en gigantisk fasad.

I ”mitt” fall var det ursprungliga konstverket David Hockneys Portrait of an Artist från 1972. Det är en ikonisk popkonstmålning. Verket slog rekord 2018 som då tidernas dyraste verk av en levande konstnär, sålt för 90,3 miljoner dollar. 

Målningen skildrar en simmare under ytan och en figur i kostym som betraktar honom. Det är en studie i observation och emotionell distans.

Motivet tolkades av skribenten Åsa Johansson och detta med en lång text under rubriken "Tymbaler". En svårfångad text tycker jag och man kan bara gissa sig till hur muralmålaren Doppel funderade mycket fram och tillbaka innan hans motiv växte fram.

Samma resa eller process har de övriga 30-tal verken genomgått och allt beskrivs i den vackert inbundna boken ... kul läsning faktiskt! Tankar föder nya tankar … måste fundera på hur jag hade formulerat en text utifrån det ursprungliga konstverket …

Kul grej …

Jag fick en julhälsning från en gammal bekant, en person som burit orienteringen nära hjärtat. NN uttryckte en vilja att stötta sporten på något sätt, bidra tillbaka lite grann. När jag föreslog en ekonomisk gåva till ett orienteringsförbund eller liknande möttes jag av tveksamhet. Erfarenheten hade lärt NN att pengar lätt riskerar att försvinna i ett slags tomt svart hål, långt bort från den faktiska verksamheten. Istället fanns en tydlig önskan: ett litet stöd till något konkret, något som faktiskt händer.

Utmaningen var tydlig men inte helt enkel. Aktiviteten skulle vara lättillgänglig, okomplicerad både för deltagare och arrangörer och gärna något "nytt". Eller åtminstone kännas nytt. För helt nya idéer växer inte alltid på träd, särskilt inte i en sport med starka traditioner.

Efter en hel del funderande landade det i något som kanske bäst kan beskrivas som nygammalt. En idé som plockar upp välbekanta element men sätter dem i ett nytt sammanhang. Namnet fick bli ”Vintergatan” en etikett som signalerar både rörelse och riktning vintertid.

Aktiviteten drar i gång redan nästa vecka och löper vidare under hela februari. En enkel idé, lätt att delta i, lätt att arrangera och förhoppningsvis med potential att skapa engagemang. Ett sätt att stötta orienteringen där stödet inte försvinner, utan syns, känns och används.

Nattpremiär …

För några timmar sedan avgjordes årets första orientering i mörker. På programmet stod Nattcupen för klubbarna i närområdet. Temperaturen låg runt tre–fyra grader under nollstrecket. Snön låg kvar fläckvis i skogen, men på stigarna var det snarare isen som dominerade. Bitvis blank, förrädisk och kompromisslös. Skovalet var därmed odramatiskt: sulor med metalldubb, inget att fundera över.

Det var också ett tag sedan pannlampan senast såg laddsladden. Varje gång den åker fram infinner sig samma tanke. Hur sällan nattorientering faktiskt bedrivs i relation till vad utrustningen kostar. Lampan är fantastisk och tekniskt imponerande men sett till användningstillfällen är det svårt att värja sig från slutsatsen: ett dyrt nöje!

Vi var inte många som stod på startlinjen denna kväll. Fjorton stycken, närmare bestämt. Det är en markant skillnad jämfört med för ett antal år sedan, då trettio till fyrtio löpare var mer eller mindre standard. Orsakerna till bortfallet är säkert många. Livspussel, konkurrerande aktiviteter, kanske också en förändrad syn på vad som är värt ansträngningen. När jag pratar med nybörjare och icke-orienterare blir det dock tydligt att nattorientering upplevs som något extra. Tveksamheten är påtaglig, ofta kryddad med en portion skräck. Mörkret och ensamheten förstärks när ljuskäglan är det enda som bryter nattens kompakthet.

Även nattbanornas karaktär har förändrats över tid. Numera är banläggningen ofta snarlik den i dagsljus, både vad gäller sträckningar och terrängval. De senaste åren har det inte sällan blivit en kamp mot svårframkomlig skog, risiga hyggen och täta bushiga partier. Det kan vara utslagsgivande, men sällan särskilt inbjudande i mörker.

Just därför förtjänar kvällens banläggare en extra eloge. De hade tydligt prioriterat sträckor med vägvalsalternativ och en mer genomtänkt flyt i banorna. Det gjorde orienteringen roligare. Upplevelsen väckte dessutom minnen från hur nattbanorna såg ut för ett par decennier sedan. Det blev en kväll som påminde om varför nattorientering, trots allt, fortfarande har något alldeles särskilt att erbjuda.

Det var modigt …

Vad är det modigaste du gjort? Det var en fråga i söndagens P4-program under ledning av Erik Blix. Han uppmanade lyssnare att ringa och berätta om detta. Jag ringde aldrig men funderingarna triggades igång. Ganska snart blev det besöket i Cango Caves i Sydafrika. Detta för snart tre decennier sedan.

Grottor är urmiljöer för rädsla. De är mörka, instängda, kalla och obarmhärtigt likgiltiga inför mänsklig panik. I Cango Caves blir det dessutom inte bara en fråga om att titta utan om att delta. När man når passagen som kallas ”Letterbox” upphör all bekväm turism. Där reduceras kroppen till något som ska pressas fram, centimeter för centimeter, ofta med huvudet först, beroende av en guide och med nollkoll över situationen.

Det var äckligt, ruggigt och hemskt. Mod är sällan förknippat med härliga minnen. Det är snarare tvärtom. Det som är ”härligt” gör man gärna igen. Det som kräver mod lämnar ofta en eftersmak av obehag och ett tydligt aldrig mer.

Så här många år senare undrar jag om det var mod eller dumdristighet. Skillnaden mellan de två är ofta hårfin och avgörs i efterhand. Dristighet saknar rädsla eller så ignorerar man den. Mod däremot existerar bara i närvaro av rädsla. Och jag var rädd. På riktigt.

Kanske kom modet från stolthet, nyfikenhet, grupptryck eller bara från ett ögonblick där reträtt kändes värre än att fortsätta framåt. Göra om det ... aldrig i livet!

Lite olustigt …

Idag var det en sådan där dag när vinterkylan på två-tre minusgrader kröp in under skinnet. Detta på ett sätt som är så karaktäristiskt under vintern på västkusten. Det hindrade dock inte färden till Jörlanda för fjärde omgången av närklubbarnas Vinterrace. Ett 100-tal mötte upp på banor som var lagda i uteslutande skogsterräng. En rejäl kontrast till förra veckan då det enbart handlade om "gatlopp".

Ett begränsat område medför banor med slingor och många kontroller. Det var inte helt lättorienterat så många bommade här och där. Man ska dessutom ha koll på hur slingorna ska tas ... i rätt ordning ... det är lätt att göra fel. 

Själv klarade jag upp det hela utan trassel men det blev ändå några minuters tidstapp till en kontroll, nummer 12.

Eftersnacket i gympasalen kretsade naturligtvis kring dagens begivenhet men också om det  otrevligt kyliga vädret. Någon hävdade med bestämdhet: nu har jag småfrusit i ett halvår!

Väl hemma var det så skönt att krypa ner i TV-soffan och kolla in Vinterstudion ... mycket snack och ännu mera snack ledde till att dövörat slog till och med det eftermiddagens tupplur.

Mänsklig reaktion …

Det är något med världen just nu som gör att man emellanåt får lust att dra ner rullgardinen och låtsas att det mest akuta problemet i tillvaron är att orienteringsskorna är något snedslitna. Man hör nyheterna surra i bakgrunden som en envis mygga: krig, kris, kollaps och katastrof. Orden studsar runt i rummet, tränger sig på mellan kaffekoppar och vardagssysslor. Man nickar allvarligt för man ska ju vara engagerad, informerad och ansvarstagande. 

Men någonstans där, mitt i allvaret, märker man hur hjärnan bygger upp en skyddsvall. En osynlig spärr som slår till när flödet blir för intensivt. Det går bara inte att ta in hur mycket elände som helst innan systemet svarar: tack, men nej tack, det är fullt just nu.

Så man gör det enda rimliga. Man distanserar sig lite. Man skalar ner världen till ett format som går att hantera. Man inser att man inte kan stoppa några krig före frukost, och att den insikten i sig inte gör en till en sämre människa. Fokus förskjuts i stället till något konkret typ vilken ost som ska läggas på mackan eller om om dubbskorna faktiskt håller en säsong till. Små frågor javisst men frågor som går att besvara, lösa och komma till avslut med.

När det råder kaos i omvärlden blir trivialiteterna en form av motvikt. De små sakernas ting i närvärlden blir hållpunkter, bevis på att allt inte är bortom kontroll. Att stänga av en stund är inte att blunda utan att hämta andan. Inte för att man inte bryr sig utan för att man faktiskt gör det. Så just för stunden går funderingarna om man på morgondagens Vinterrace ska ha metalldubbskor på fötterna eller duger det med vanliga räfflade gummisulor.

Det var lockande …

Jag klarar inte av att stå emot frestelser, jag ger ofta efter. Som exempelvis igår, när IK Uven frestade med veteranorientering i Lindome, strax söder om Göteborg. Det handlade om en sprint i villabebyggelse och ett femtiotal hugade mötte upp i det grå och småkyliga vädret. En smakfull frestelse måste sägas med bra banor som krävde intensiv orientering och där besluten behövde tas snabbt och tempot hölls uppe hela vägen. Det var ett tag sedan sprintdisciplinen stod på programmet och just därför kändes det extra roligt att få kasta sig in i den igen.

Som om det inte räckte dök ännu en frestelse upp under tidig eftermiddag. På hemvägen blev det ett stopp för en ärtsoppsbuffé som utan större motstånd lät sig inmundigas. Även där föll jag pladask ... igen!

När mörkret sedan lagt sig blåste isvindar genom Vänersborg. Jag traskade till Skidstugan för en avstämningsträff med kartritare Göran O. som befinner sig i slutskedet av ett kartprojekt. Kartan ska användas vid ett påskarrangemang, och denna dag hade han fått sin beskärda del av utmaningar från de bitande vindarna.

Trots flera lager kläder och skyddande handskar tog kylan sig in överallt. Den bet i fingrar, kinder och rygg, och gjorde sitt bästa för att påminna om att våren fortfarande har en bit kvar. Ändå stod han där, uthållig och noggrann, fast besluten att få de sista detaljerna på plats.

En dag med frestelser i olika former som rörelse, mat och engagemang. Och precis som vanligt gav jag efter.

Galan överstökad …

Idrottsgalan är avklarad. Två och en halv timme försvann i ett stillsamt men samtidigt engagerat nedsjunkande i TV-soffan. Det är lätt att ryckas med men ändå infinner sig samma tanke varje år: den här typen av föreställningar är egentligen gjorda för att upplevas på plats. Jag drar mig till minnes den yrkesaktiva tiden, när jag själv satt i salongen vid flera tillfällen. Sorlet före sändning, de spontana mötena och samtalen som tog vid långt efter att kamerorna slocknat. Allt det där ryms inte i en TV-ruta. Innehållet blir ett annat, djupare och mer levande, när man delar rummet med dem som prisas.

Galor är på många sätt förutsägbara, nästan ritualiserade, oavsett om de handlar om idrott, film, musik eller något helt annat. Olika priskategorier radar upp sig under kvällen. Tre eller fyra nominerade presenteras, en känd profil kliver fram som prisutdelare. En lång konstpaus, ibland olidligt lång, innan namnet till slut uttalas. En statyett som kan uppfattas som vacker, märklig eller rentav ful. Tacktal som följer ett välbekant mönster: tack, tack, mamma och pappa, tränare, lagkamrater och alla andra som betytt något. Ibland tårar, ibland bara glansiga ögon. Applåder, någon gång en stående ovation. Sorti. Och så vidare till nästa kategori, enligt samma mall.

Ändå finns det alltid ögonblick som bryter mönstret och sticker ut. Den här kvällen var det utan tvekan Jerringpriset som blev höjdpunkten. När svenska folket röstar fram en vinnare finns en särskild nerv, en känsla av direktkontakt mellan prestation och uppskattning. Att valet föll på Jonna Sundling kändes både självklart och välförtjänt. Att hon inte var på plats var förståeligt och klokt. Med OS runt hörnet finns det viktigare saker än galaklänningar och röda mattor.

Så slocknade studioljusen. Idrottsgalan var genomförd enligt konstens alla regler och lagd till handlingarna. Nu väntar ett nytt idrottsår.

Festkväll igen …

Galadag igen. I måndags följdes Guldbaggegalan, en kväll som bjöd på både kvalitet och en lärorik inblick i filmvärlden. Det är alltid intressant att påminnas om bredden i filmskapandet. Film är så mycket mer än det som syns framför kameran. Här uppmärksammas inte bara skådespelarinsatser, utan även alla de yrkesroller som tillsammans skapar helheten: klippare, scenografer, kostymörer, ljudläggare och med flera. Ett viktigt erkännande av det kollektiva arbetet bakom varje film.

Idag riktas strålkastarljuset mot det gångna idrottsåret som bjudit på mängder av starka prestationer och minnesvärda ögonblick både individuellt och inom lagidrott. För två månader sedan gjorde jag i ett blogginlägg en egen genomgång och bedömning av tänkbara vinnare i de olika kategorierna. Nu är det dags att se hur väl den analysen står sig.

Nedan har jag, med fet stil för respektive kategori, markerat vilka jag tror kommer att stå som vinnare ikväll. Det är viktigt att understryka att detta inte handlar om vad jag tycker eller personligen föredrar, utan om vad jag bedömer som mest sannolikt utifrån prestationer, sammanhang och hur juryresonemang ofta brukar se ut.

Med det sagt återstår bara att se hur kvällen utvecklar sig. Galor handlar trots allt inte bara om priser utan också om berättelser, erkännanden och möjligheten att blicka tillbaka på ett år fyllt av prestationer värda att minnas.

Årets kvinnliga idrottare:

Ebba Andersson,Längdskidor

Isabelle Haak, Volleyboll

Jenny Rissveds, MTB cykel

Jonna Sundling, Längdskidor

Årets manlige idrottare:

Andreas Almgren, Friidrott

Dalian Dawody, Thaiboxning

Armand Duplantis, Friidrott

Truls Möregårdh, Bordtennis

Årets nykomling:

Alba Boström,Styrkelyft

Ella Halvarsson, Skidskytte

Jacob Hölting Nilsson & Elmer Andersson, Beachvolleyboll

Engla Nilsson, Friidrott

Årets prestation:

Armand Duplantis, Friidrott

Frida Karlsson, Längdskidor

Maja Stark, Golf

Daniel Ståhl, Friidrott

Årets lag:

Stafettlaget, Orientering

Stafettlandslagen, Längdskidor

Mjällby AIF, Fotboll

Damlandslaget, Cheerleading

Årets ledare:

Håkan Carlsson, Orientering

Greg & Helena Duplantis, Friidrott

Stefan Thomson, Längdskidor

Fredrik Wetterstrand, Golf

Så var det också Jerringpriset, där hoppas jag att svenska folket lägger rösten på Jonna Sundling!

Häpnadsväckande …

Det är inte lätt att vara världsledare nuförtiden. Särskilt inte om man råkar vara van vid applåder, pokaler och guldglänsande bekräftelse på att man är, om inte bäst i världen, så åtminstone bäst i rummet. Och när rummet råkar vara planeten jorden blir kraven därefter.

Att inte få Nobels fredspris måste därför kännas ungefär som att bli bjuden på Nobelmiddagen och serverad korv med bröd. Man satt ju där, redo för tacktalet och övat på ett leende som både signalerar ödmjukhet och historisk storhet. Och så ... ingenting. Inget diplom, ingen medalj, inte ens ett artigt “vi hör av oss nästa år”.

Då är det klart att man blir lite fredstrött. För om världen inte belönar fredsinsatser varför ens bemöda sig? Det är ungefär som att säga: “Jag tänkte vara snäll idag, men eftersom ingen sa tack så funderar jag på att lägga rabarber på ett annat land.”

Enligt media har USA:s president blivit lack på vårt grannland. Den norska Nobelkommittén gav inte fredspriset till Donald. Då kom vändningen för den amerikanska presidenten. "Jag känner inte längre en skyldighet att bara tänka på fred”, skriver han i ett brev till Norges statsminister. 

Brevet får nästan karaktären av ett uppbrottsbrev: det är inte mig det är fel på, det är priset. Jag försökte verkligen. Men om ni inte ser min storhet, då får ni skylla er själva om jag börjar tänka annorlunda.

Så sitter vi där, jag och många andra, och betraktar skådespelet minst sagt lätt förundrade. För någonstans trodde vi nog att fred var något man arbetade för oavsett medaljer. Men tiderna förändras. Numera verkar även freden behöva recensioner och "likes". Annars kan den uppenbarligen dras tillbaka med en suck och ett formellt brev. Man häpnar!

TV-koll …

Nu är det galatider. Ikväll riktas strålkastarljuset mot filmbranschen när guldbaggar delas ut, ett årligt tillfälle att uppmärksamma och belöna de många insatser som ligger bakom en lyckad film. Det handlar förstås om starka skådespelarprestationer, men också om regi, manus, foto, klippning, musik och alla de yrkesroller som tillsammans formar helheten. Galan blir inte bara en prisutdelning, utan också en hyllning till hantverket och samarbetet som filmmediet bygger på.

Redan på onsdag är det dags igen, denna gång med fokus på idrotten när Idrottsgalan tar plats. Där står prestationer, målmedvetenhet och hårt arbete i centrum och framgångar från det gångna året lyfts fram både individuella bedrifter som starka laginsatser.

Jag brukar följa båda galorna. De har ett liknande upplägg med prisutdelningar, tillbakablickar och personliga ögonblick men känns ändå alltid intressanta. Filmgalan är kanske extra givande, eftersom den fungerar som en slags sammanfattning av filmåret och ger en bra chans att uppdatera sig om vilka filmer och kreatörer som präglat det gångna året.

Det blir alltså några timmars TV-koll under två kvällar.

Grått, grått …

Det blev en supergrå helg, på alla sätt och vis, och kontrasten mot förra helgens kalla och snörika vinterlandskap kunde knappast ha varit större. Den där riktiga vintern, som knarrar under skorna och ger energi bara genom att finnas, var som bortblåst. Jag kan mycket väl förstå skidälskarnas och de blivande Vasaloppsåkarnas frustration. För dem måste de snöfattiga förhållandena kännas lika provocerande som den vita varan gör för mig när orienteringspremiären närmar sig. Fel förhållanden vid fel tillfälle helt enkelt.

Under gårdagen föll ansvaret för den sedvanliga lördagslunchen i samband med klubbens träningspass på Gunilla och mig. Redan dagen innan hade Gunilla lagt ner både tid och omsorg på att fixa en rejäl gulaschsoppa. Den gjorde ingen besviken. Ett knappt fyrtiotal hungriga magar slukade resultatet med god aptit och det var tomma grytor som vittnade om att insatsen varit uppskattad. Som alltid tog det dock sin tid, många timmar gick åt till förberedelser, servering och det mindre glamorösa men nödvändiga arbetet med att ställa allt till rätta igen.

Söndagen bjöd på helt annan aktivitet. Tredje omgången av Vinterracet avgjordes, denna gång på gator, gångvägar och genom parkområden i Sjuntorp. Jag valde att springa en längre bana än normalt, vilket resulterade i ett skönt löppass. Underlaget var till största delen snöfritt.

Eftersnacket i duschen höll sig på den där välbekanta nivån av vardagliga trivialiteter. Det diskuterades metalldubbar på skorna, huruvida de verkligen gör nytta samt vilken kompassmodell som är bäst lämpad för nybörjare. Någon gjorde ett försök att ta upp USA och deras president men ämnet dog snabbt. Ingen nappade. I stället låg något annat i luften typ lågmäld frustration, några djupa suckar och en känsla av uppgivenhet som ingen riktigt orkade sätta ord på. Och kanske var det precis lika bra.

Är det värdigt …

Tycker man egentligen att det är roligt, utmanande och kittlande oavsett om man själv är spelare på isen eller en engagerad supporter på läktaren? Den frågan har vuxit fram efter att under några dagar ha följt pågående VM i bandy som just nu avgörs i Finland. Följt och följt är dock en sanning med modifikation. I praktiken har mitt intresse begränsats till att ta del av resultaten via media.

Och resultaten talar sitt tydliga språk. Det svenska herrlandslaget har fullständigt skåpat ut de nationer man hittills ställts mot. Det handlar inte om jämna matcher eller små marginaler utan om total dominans. I vissa fall närmast om förnedring. Frågan som då infinner sig är: är detta verkligen en merit? Är det den här typen av prestationer man senare i livet ska berätta för barnbarnen om? Är det något man känner genuin stolthet över?

Jag tvivlar. Faktum är att jag snarare känner ett visst vemod, till och med medlidande, med de skickliga blågula spelarna. För elitidrottens själva grundbult är trots allt kampen: att pressas, att tvingas ta i, att balansera på gränsen mellan seger och nederlag. Det är där spänningen finns, det är där nerven uppstår. Och just detta har lyst med sin frånvaro under den gångna veckan. Avståndet mellan lagen har varit så stort att dramatiken aldrig ens fått chansen att uppstå.

Jag är fullt medveten om att det inte är nationen Sverige som svarar för VM-upplägget eller spelschemat. Men frågan kvarstår: är det värdigt att genomföra mästerskapsmatcher som i praktiken upplevs som ”bara-ett-lag-på-plan”-tillställningar? Vem gynnas egentligen av detta?

Det är svårt att inte undra om det internationella bandyförbundet i själva verket gör sig själva en rejäl björntjänst. Ett mästerskap som saknar konkurrens riskerar att urholka sportens trovärdighet, attraktionskraft och status. Det skapar knappast respekt eller högt anseende vare sig hos publik, media eller framtida generationer av spelare. Och det borde oroa fler än bara de som råkar titta på resultatraderna.

Framåtblickar …

Från gnistrande snölandskap och 20 minusgrader till slask, grå himmel och blygsamma plus tre. De senaste dagarnas väderresa har varit allt annat än subtil, en tvärvändning som känns igen allt för väl. En typisk västsvensk vinter där årstiderna avlöser varandra i rask takt utan att riktigt fråga om lov.

Denna torsdag blev precis som förra en dag där mycket fick ske inomhus. Simhallens böljor stod för den första energipåfyllningen, följt av lugna och inkännande rörelser på yogamattan. Som kontrast till det avslutades dagen med ett rejält spinningpass på gymmet med puls, svett och ben som påmindes om att de lever.

Mellan aktiviteterna har fokus legat på det som väntar runt hörnet. Om drygt två månader står Vänersborgs SK som arrangör för två orienteringstävlingar under påskhelgen: Häxjakten och Kortfredan. Två tävlingar av helt olika karaktär, den ena i nattens mörker, den andra i sprintens intensiva tempo.

Gunilla håller i taktpinnen som tävlingsledare, medan jag själv glatt iklär mig rollen som allt-i-allo och side-kick. Idag har tid lagts på att färdigställa och designa inbjudningarna. Det är många detaljer som ska stämma, många punkter som ska prickas av och ännu fler som behöver formuleras tydligt. Under den kommande veckan ska materialet skickas ut på remiss för att samla in synpunkter och justeringar och vid kommande månadsskifte ska allt vara spikat och klart.

Den här grå torsdagen har också ägnats åt koordinering med kartritare och två olika banläggarteam. Extra roligt är arbetet med Häxjakten, där banläggarna för första gången tar sig an ett uppdrag av det här slaget. Det märks att engagemanget är stort och att viljan att göra något riktigt bra finns där, en härlig energi att få vara en del av.

Än så länge är det bara ett mindre antal funktionärer som är aktiva i arbetet, men i takt med att april närmar sig kommer fler och fler att kopplas in. Maskineriet är långsamt på väg att rulla igång på allvar. Och när den 2:a och 3:e april väl är här ... ja, då smäller det.

Inte alltid bra …

Mejlen var ett enormt framsteg. En revolution, till och med. Äntligen kunde man kommunicera snabbt, effektivt och utan att resa sig från stolen. I teorin ... i praktiken blev det många gånger annorlunda.

Allt börjar ofta med ett mejl med ämnesraden ”Snabb fråga”. Redan där anar man att inget av detta kommer gå snabbt. Ändå öppnar man, för det gör man alltid.

Mejl kan vara långa. Det innehåller bakgrund, historik, parenteser, några PS och en omfattande sändlista. Efter några genomläsningar vet man fortfarande inte riktigt vad man förväntas göra, så man svarar artigt och ställer en följdfråga. Där tar det fart.

Snart svarar någon annan än avsändaren ... "bara som ett inspel”. Ytterligare någon hakar på och hänvisar till NN, trots att NN skrivit något helt annat. Fler svarar inklusive två personer som ingen minns varför de är med.

Efter ett tag finns det typ 13 mejl i tråden. Alla tycker något. Ingen vet riktigt vad. Missförstånd uppstår, reds ut och uppstår igen. Någon känner sig överkörd. Någon annan skriver ett långt mejl för att sammanfatta vilket leder till nya mejl.

Man börjar försiktigt tänka: varför pratar vi inte bara med varandra? Istället fortsätter mejlandet. Tonen blir alltmer formell med ord som ”process”, ”förankring” och ”återkoppling”.

Till slut föreslår någon, nästan ursäktande: ”Ska vi ta detta i ett möte?” Det blir knäpptyst. Två dagar senare: ”Ja, det är nog bra.”

Mötet tar så där en kvart. Allt reds ut. Alla nickar. Någon säger: ”Det var bra att vi pratade igenom det här.”

Efter mötet skickas ett mejl som sammanfattar mötet ... cirkeln är sluten!