Tiden, denna rackare, har nu dragit iväg i hela tretton år sedan jag som 62-åring valde att pensionera mig. Man märker hur fort det går just nu, när många kravlar sig tillbaka till arbetsplatser efter semestern.
Mitt val att inte längre lönearbeta var sannerligen ingen spontan grej, utan något som hade legat och grott i bakhuvudet i flera år. Fröet såddes redan på 70-talet under en sociologi-kurs på universitetet. I en betygsuppsats, som en sann profet, siade jag om framtidens arbetsliv. Jag målade upp en idyllisk bild av 5-6 timmars arbetsdagar och en pension vid 50-55. Allt tack vare bland annat teknikutvecklingen och en annorlunda attityd gentemot yrkeslivet. Tänk vad fel jag hade!
Jag lämnade ett toppenjobb inom idrottsrörelsen – massor av roliga uppgifter och härliga kollegor. Men det var också ett krävande jobb. Jag undrar fortfarande hur jag pallade med alla sena kvällar, helgjobb och pendlingen till Stockholm i nästan 25 år. Sanningen är nog att jag minns det med samma rosa nostalgi som man minns ett utmanande orienteringslopp – man kommer ihåg flytet, inte kontrollmissarna eller när orken tröt.
Idag blickar jag tillbaka på arbetslivet med ett nöjt leende, men längtan tillbaka är lika med noll. Var sak har sin tid, och min tid som yrkesarbetande är sedan länge förbi.
Undrar så där i förbigående vilka teman dagens sociologistuderande belyser i sina uppsatser???