Säsongsstart …

Igår gick startskottet för vårsäsongen när Trestadsveteranernas traditionsenliga onsdagsorientering drog igång. Ett 80-tal löpsugna deltagare samlades i skogarna kring motionsanläggningen Slätthult i Trollhättans västra delar, en plats som för många känns som ett andra hem efter otaliga tävlingar och träningar genom åren.

Terrängen må vara välbekant, men den ska inte underskattas. Det stigrika området, fyllt av små höjdpartier, sänkor och luriga detaljer, ställer som alltid krav på både skärpa och disciplin. Här gäller det att hålla huvudet kallt då det är lätt att dras med i tempot, springa på för ivrigt och plötsligt stå vid fel stigförgrening. Just den där balansen mellan fart och noggrannhet är det som gör orienteringen här så utmanande, gång efter gång.

Uppladdningen inför premiären kunde dock ha varit trevligare. Natten bjöd på ihärdigt regn och frisk blåst och väderprognosen lovade inget vidare hopp om förbättring. Men som så ofta med vårvädret kom en liten nåd i rätt stund, lagom till start lättade det något. Regnet avtog, vinden mojnade en aning och även om det långt ifrån var strålande förhållanden så kändes det helt OK.

Stämningen var god, återseendets glädje tydlig och skogen fylldes snabbt av löpare som gav sig ut på sina respektive banor. Leriga skor och fokuserade blickar precis så som en säsongspremiär ska vara.

Efter loppet vidtog sedvanligt lunchintag för en del. Snacket mellan mattuggorna berörde elbilar och laddningen av desamma. Olika teorier framfördes bland annat om det ekonomiskt optimala.

Nu är det bara att konstatera: onsdagsförmiddagarna fram till midsommar är bokade, skogarna och lunchborden väntar.

Förberedelser …

Om drygt en vecka arrangerar VSK Orientering två efterlängtade tävlingar, nattorienteringen Häxjakten och den fartfyllda sprinten Kortfredan. Förberedelserna är i full gång och arrangemanget går nu in i ett mer intensivt skede där de sista detaljerna ska falla på plats.

Banläggare, funktionärer och övriga engagerade arbetar just nu med allt från kartjusteringar och kontrollutsättning till logistik och säkerhet. För många deltagare är detta starten på säsongen och förväntningarna finns inför både nattens utmaningar och sprintens snabba avgöranden.

Då delar av banorna går genom bostadsområden är det viktigt att visa hänsyn till de boende. För att skapa förståelse och undvika missförstånd kommer därför alla berörda hushåll att få ett informationsblad i sina brevlådor kommande dagarna. Där beskrivs kort tävlingarna, tider och vad man som boende kan förvänta sig när orienterare rör sig i området.

VSK Orientering hoppas på två välbesökta och lyckade arrangemang, där både deltagare och boende får en positiv upplevelse.

Blomspaning …

Förutsättningarna verkade inte lovande. Efter många veckors kyla, snö, isiga vindar och en nästan total frånvaro av solstrålar kändes tanken på att få syn på årets första blåsippor närmast orealistisk. Marken låg fortfarande tung och livlös, som om vintern vägrade släppa sitt grepp. Att då kunna spana in de där sköra, blå vårtecknen det verkade fullständigt omöjligt. Så var det.

Ändå finns det traditioner som man håller fast vid. I slutet av mars bär det av till Brudslöjan, vattenfallet som kastar sig utför Hallebergs förkastningsbrant. De senaste åren har besöken, lite av en slump, infallit just den 23 mars och när almanackan igår visade samma datum fanns det inget att tveka på. Det var dags igen.

Vi cyklade dit i ett dämpat, grått ljus. Fem grader i luften, vinden i ryggen, men utan någon som helst värme i den. Inte en tillstymmelse till solstrålar letade sig fram genom molntäcket. Landskapet låg stilla, nästan avvaktande, som om det höll andan inför något som ännu inte riktigt börjat.

Väl framme började vi leta. Vi sparkade undan fjolårslöv, krafsade försiktigt i marken, böjde oss ner gång på gång i hopp om att få syn på det där välbekanta blå. Men marken svarade med tystnad. Inte ett enda exemplar av Hepatica nobilis, blåsippan, visade sig. De befann sig uppenbarligen i vänteläge, som om även de avvaktade ett tecken ... en strimma sol, en mildare vind, en antydan om att tiden verkligen var inne.

Istället lät vi blicken vandra mot det mäktiga Skäktefallet. Där fanns ingen tvekan om rörelse eller liv. Vattnet forsade fram i kaskader som en vit slöja som vecklade ut sig längs bergets mörka väggar. Brudslöjan levde upp till sitt namn.

Våren är sen i år. Men förhoppningsvis är den på väg.

Aj, aj, aj …

Under den kyliga söndagsmorgonen låg molnen tunga över landskapet när vi rullade iväg. Bilen kändes tom eftersom några handdukar hade kastats in. Kvar blev bara jag och barnbarn #2 som följde med mot dagens mål: Brastad, strax utanför Lysekil och en medeldistanstävling.

Totalt var vi drygt 350 deltagare som gav sig ut i den speciella bohusterrängen som verkligen har sin egen karaktär. Här handlar det om snabblöpta partier över öppna berghällar och tekniska partier i detaljrika områden. Kontrollerna satt tätt, vilket krävde fullt fokus hela vägen. Det var utmanande men också riktigt roligt.

En särskild höjdpunkt var målgången. Att springa in under målskynket inne i en idrottshall gav en nästan oväntad känsla av festlighet. Efter att ha kämpat ute i den kyliga luften möttes man av värme, ljus och publikens sorl.

För egen del blev dock loppet en påminnelse om hur små misstag kan få stora konsekvenser. Redan vid den andra kontrollen gick det snett. Den satt lite skymd, och i ett ögonblick av bristande uppmärksamhet vred jag inte tillräckligt på huvudet för att få syn på kontrollställningen. Ett litet misstag men dyrbart. När jag i efterhand tittade på GPS-spåret blev det tydligt hur mycket tid som rann iväg där.

Tappet landade på ungefär 70–80 sekunder. Där försvann chansen att slåss om tätplatsen.

Men, det är just det som gör orientering så fascinerande och ... frustrerande. Det räcker inte att bara springa på, skärpan måste finnas där hela tiden. Hårda bud men en del av charmen.

Hipp, hipp hurra …

Idag firar vi yngste sonen som föddes på Vänersborgs BB för hela 46 år sedan. Tänk vad tiden går, det känns som igår och samtidigt rymmer dessa år så många minnen och härliga upplevelser.

Genom åren har han byggt upp både ett yrkesliv och ett familjeliv att vara stolt över. I sitt arbete med byggkonstruktioner visar han vad vi förstår både noggrannhet och engagemang och hemma är han en omtänksam och närvarande familjefar som sätter stort värde på sina nära och kära.

Men det är inte bara arbete och familj som präglar hans liv, den dagliga träningen är en självklar del av vardagen. Med målmedvetenhet och envishet håller han sig i form och i orienteringsskogen är han ett namn att räkna med. Ofta återfinns han högst upp i resultatlistorna i H45-klassen. Ett kvitto på både hans uthållighet och hans tävlingsinstinkt.

Vi är så stolta över den fina kille han är och utropar: Stort GRATTIS på födelsedagen! 

Vår i luften …

Vårdagjämning idag och en stilla påminnelse om balans. Dag och natt väger lika, ljuset har hunnit ikapp mörkret och passerar det snart. Förhoppningen om varmare dagar ligger i luften, nästan som ett löfte. Ändå håller vintern envist kvar sitt grepp på sina håll. I skogarnas skuggiga partier ligger snön kvar trots både varma temperaturer och regnskurar. Som om naturen själv tvekar lite inför att släppa taget helt.

Samtidigt pågår ett annat slags skifte från vintervila till aktivitet. Förberedelserna inför påskens tävlingsarrangemang är i full gång. Det är en sådan där tid då många trådar löper parallellt, där detaljer och helhet måste mötas. Gunilla, i rollen som tävlingsledare, befinner sig mitt i detta nav. Det är ett arbete som sällan syns fullt ut och som kräver både struktur, tålamod och en förmåga att hantera det oväntade.

Banläggarna bär sin egen, särskilt tunga del av ansvaret. Deras arbete är både tekniskt och kreativt, men också utsatt. De vrider och vänder på kontrollplaceringar, väger olika vägval mot varandra och försöker skapa rättvisa, utmanande och anpassade banor. Samtidigt måste de förhålla sig till sådant som inte alltid är synligt för den som springer: terrängens begränsningar, säkerhetsaspekter, markägare, praktiska lösningar i tävlingsorganisationen. Och dessutom, förändringar kan ske sent, ibland mycket sent.

Det är kanske just här som eftertankens värde blir tydligt. Synpunkter som “hur kunde man lägga en sådan sträcka” eller “varför användes inte det där området” kommer ofta snabbt och spontant. Men de vilar inte alltid på hela bilden. Den bilden som banläggarna själva har med alla sina kompromisser, avvägningar och ibland nödvändiga avsteg från det ideala.

Därför finns det anledning att vara försiktig med snabba utvärderingar. Frågor som om terrängen utnyttjats “på ett bra sätt” riskerar att bli förenklade om de inte rymmer de förutsättningar som faktiskt styrt arbetet. Kanske borde sådana reflektioner alltid följas av just de där saknade perspektiven, banläggarnas egna.

Och kanske är det också en liten vårpåminnelse till oss alla: att inte dra för snabba slutsatser. Att ge utrymme för det vi inte ser. Att låta omdömen mogna, precis som årstiden själv nu gör.

Isbad igen …

Förra torsdagens dopp i isigt vatten fick en uppföljare även denna vecka men den här gången på en ny plats och i en annan miljö. Istället för havet valde vi en insjö, närmare bestämt sjön Trehörningen som ligger strax sydost om Trollhättan. Där finns möjligheten att hyra bastu under några timmar och bokningssystemet visade sig vara både smidigt och enkelt att använda.

Vi passade på att testa anläggningen idag och helhetsintrycket var mycket positivt. Kombinationen av varm bastu och kalla dopp i sjön gav precis den där uppfriskande känslan man är ute efter och omgivningen bidrog till en lugn och trivsam upplevelse.

Betyget blir utan tvekan klart godkänt och det här är definitivt ett ställe vi gärna återvänder till. Nästa gång lockar det att åka dit med ett större sällskap och kanske då komplettera upplevelsen med ett flak dryck för att sätta lite extra guldkant på tillvaron.