När snön försvinner i Vänersborg händer något märkligt. Det är som om naturen själv drar undan ett stort vitt lakan och avslöjar stadens mindre glamorösa hemligheter. Plötsligt dyker de upp överallt, bruna fynd från vinterns promenader med hund.
Under vintern lever uppenbarligen många hundägare i något slags snötäckt illusion. Hunden gör sitt, ägaren tittar diskret åt ett annat håll, och sedan faller ett par snöflingor ner som ett praktiskt lock på det hela. Problemet är bara att våren har ett obehagligt gott minne.
När snön smälter framträder trottoarer och gångvägar som en sorts utomhusutställning. Inte av konst men nästan. Här ligger små installationer i olika former och nyanser, från den klassiska “snabbt avklarad i farten” till den mer monumentala “den här har ätit en hel del”.
Det är då vi fotgängare börjar utveckla en märklig gångstil. Den kan bäst beskrivas som en blandning mellan balettdansör och minröjare. Man tar små försiktiga steg, gör snabba sidoförflyttningar och kastar ibland en blick mot marken med samma koncentration som när man läser en karta.
Och varje vår ställs samma fråga: Vem är det egentligen som lämnar allt detta?
Så där går vi nu mellan snörester och solstrålar och gör vårt bästa för att navigera på trottoarerna. Och någonstans tänker man att nästa vinter kommer snön igen. Då börjar allt om från början tills naturen ännu en gång lyfter på locket.
