En mycket sen lördagskväll på Vänersborgsgalan och en förkylning som störde innebar återbud till Göteborgsdubbelns medeldistans under helgen. Istället blev det en cykeltur för att spana in TIF-terrängen i Trollhättan. På startlinjen två barnbarn och ytterligare två klubbkompisar. Det blev tre guld och ett silver.
Intressant att kolla in andra idrotters agerande och förhållningssätt. Denna gång sattes fokus på prisutdelningen. Friidrottarna hyllar verkligen sina både äldre som yngre segrare. Prispall och högtidligt oavsett om man är åtta år, femton eller tjugosju.
I orienteringssammanhang är det oftast tristare. Prisutdelningen för yngre tonas ner och oftast får man själv hämta vid något avsides beläget vindskydd. Frågar arrangörer varför detta agerande och får emellanåt svaret:
- Man ska inte överdriva uppmärksamheten på unga som vinner, allt enligt SOFT:s intentioner ...
Som tidningsskribent möts jag av liknande tongångar. Skriv helst inte och "blås inte upp" unga som vinner uppmanas jag av ledare. De har redan blivit bekräftade genom att namnet finns överst i winsplits, och detta behöver inte understrykas med priser på prispall och tidningsreportage med text och bild, fortsätter man. Jag blir lite fundersam och undrar för mig själv; varför är det så farligt ... ska man inte förstärka positiva beteenden? Är verkligen risken för utslagning, marginalisering, besvikelse och allt vad det heter så stor att man därför inte bör eller ska uppmärksamma?
Har lite svårt att förstå eller så har jag (och friidrotten) bara fastnat i gårdagens värderingar och grundantaganden.
