Jag och Indiana Jones har en stor likhet; äckelkänslor för orm. Under barndomsåren på södra halvklotet var det ofta närkontakt med dessa slingrande varelser. Klarade mig från att bli biten men minns alla varningar, säkerhetsåtgärder, plötsliga språngmarscher och människors uttalade skräck. Det sitter i fortfarande! Märkte det idag vid Skidstugan där två feta huggisar huserade i skogsbrynet. Usch och fy! Nu är huggormar inte tillnärmelsevis lika farliga som svart och grön mamba, puff adder och spottkobror men det förbättrar inte tycka-om-nivån.
Idag var det avslutning för nybörjaraktiviteter, skogslek och vuxenkurs som pågått under våren. Många på plats i det sköna vädret. Framtiden får nu utvisa hur många som väljer en fortsättning med tävlingsorentering. Erfarenheten genom åren har gett vid handen att 10-15 % blir kvar på något sätt.
