Blomspaning …

Förutsättningarna verkade inte lovande. Efter många veckors kyla, snö, isiga vindar och en nästan total frånvaro av solstrålar kändes tanken på att få syn på årets första blåsippor närmast orealistisk. Marken låg fortfarande tung och livlös, som om vintern vägrade släppa sitt grepp. Att då kunna spana in de där sköra, blå vårtecknen det verkade fullständigt omöjligt. Så var det.

Ändå finns det traditioner som man håller fast vid. I slutet av mars bär det av till Brudslöjan, vattenfallet som kastar sig utför Hallebergs förkastningsbrant. De senaste åren har besöken, lite av en slump, infallit just den 23 mars och när almanackan igår visade samma datum fanns det inget att tveka på. Det var dags igen.

Vi cyklade dit i ett dämpat, grått ljus. Fem grader i luften, vinden i ryggen, men utan någon som helst värme i den. Inte en tillstymmelse till solstrålar letade sig fram genom molntäcket. Landskapet låg stilla, nästan avvaktande, som om det höll andan inför något som ännu inte riktigt börjat.

Väl framme började vi leta. Vi sparkade undan fjolårslöv, krafsade försiktigt i marken, böjde oss ner gång på gång i hopp om att få syn på det där välbekanta blå. Men marken svarade med tystnad. Inte ett enda exemplar av Hepatica nobilis, blåsippan, visade sig. De befann sig uppenbarligen i vänteläge, som om även de avvaktade ett tecken ... en strimma sol, en mildare vind, en antydan om att tiden verkligen var inne.

Istället lät vi blicken vandra mot det mäktiga Skäktefallet. Där fanns ingen tvekan om rörelse eller liv. Vattnet forsade fram i kaskader som en vit slöja som vecklade ut sig längs bergets mörka väggar. Brudslöjan levde upp till sitt namn.

Våren är sen i år. Men förhoppningsvis är den på väg.

Aj, aj, aj …

Under den kyliga söndagsmorgonen låg molnen tunga över landskapet när vi rullade iväg. Bilen kändes tom eftersom några handdukar hade kastats in. Kvar blev bara jag och barnbarn #2 som följde med mot dagens mål: Brastad, strax utanför Lysekil och en medeldistanstävling.

Totalt var vi drygt 350 deltagare som gav sig ut i den speciella bohusterrängen som verkligen har sin egen karaktär. Här handlar det om snabblöpta partier över öppna berghällar och tekniska partier i detaljrika områden. Kontrollerna satt tätt, vilket krävde fullt fokus hela vägen. Det var utmanande men också riktigt roligt.

En särskild höjdpunkt var målgången. Att springa in under målskynket inne i en idrottshall gav en nästan oväntad känsla av festlighet. Efter att ha kämpat ute i den kyliga luften möttes man av värme, ljus och publikens sorl.

För egen del blev dock loppet en påminnelse om hur små misstag kan få stora konsekvenser. Redan vid den andra kontrollen gick det snett. Den satt lite skymd, och i ett ögonblick av bristande uppmärksamhet vred jag inte tillräckligt på huvudet för att få syn på kontrollställningen. Ett litet misstag men dyrbart. När jag i efterhand tittade på GPS-spåret blev det tydligt hur mycket tid som rann iväg där.

Tappet landade på ungefär 70–80 sekunder. Där försvann chansen att slåss om tätplatsen.

Men, det är just det som gör orientering så fascinerande och ... frustrerande. Det räcker inte att bara springa på, skärpan måste finnas där hela tiden. Hårda bud men en del av charmen.

Hipp, hipp hurra …

Idag firar vi yngste sonen som föddes på Vänersborgs BB för hela 46 år sedan. Tänk vad tiden går, det känns som igår och samtidigt rymmer dessa år så många minnen och härliga upplevelser.

Genom åren har han byggt upp både ett yrkesliv och ett familjeliv att vara stolt över. I sitt arbete med byggkonstruktioner visar han vad vi förstår både noggrannhet och engagemang och hemma är han en omtänksam och närvarande familjefar som sätter stort värde på sina nära och kära.

Men det är inte bara arbete och familj som präglar hans liv, den dagliga träningen är en självklar del av vardagen. Med målmedvetenhet och envishet håller han sig i form och i orienteringsskogen är han ett namn att räkna med. Ofta återfinns han högst upp i resultatlistorna i H45-klassen. Ett kvitto på både hans uthållighet och hans tävlingsinstinkt.

Vi är så stolta över den fina kille han är och utropar: Stort GRATTIS på födelsedagen! 

Vår i luften …

Vårdagjämning idag och en stilla påminnelse om balans. Dag och natt väger lika, ljuset har hunnit ikapp mörkret och passerar det snart. Förhoppningen om varmare dagar ligger i luften, nästan som ett löfte. Ändå håller vintern envist kvar sitt grepp på sina håll. I skogarnas skuggiga partier ligger snön kvar trots både varma temperaturer och regnskurar. Som om naturen själv tvekar lite inför att släppa taget helt.

Samtidigt pågår ett annat slags skifte från vintervila till aktivitet. Förberedelserna inför påskens tävlingsarrangemang är i full gång. Det är en sådan där tid då många trådar löper parallellt, där detaljer och helhet måste mötas. Gunilla, i rollen som tävlingsledare, befinner sig mitt i detta nav. Det är ett arbete som sällan syns fullt ut och som kräver både struktur, tålamod och en förmåga att hantera det oväntade.

Banläggarna bär sin egen, särskilt tunga del av ansvaret. Deras arbete är både tekniskt och kreativt, men också utsatt. De vrider och vänder på kontrollplaceringar, väger olika vägval mot varandra och försöker skapa rättvisa, utmanande och anpassade banor. Samtidigt måste de förhålla sig till sådant som inte alltid är synligt för den som springer: terrängens begränsningar, säkerhetsaspekter, markägare, praktiska lösningar i tävlingsorganisationen. Och dessutom, förändringar kan ske sent, ibland mycket sent.

Det är kanske just här som eftertankens värde blir tydligt. Synpunkter som “hur kunde man lägga en sådan sträcka” eller “varför användes inte det där området” kommer ofta snabbt och spontant. Men de vilar inte alltid på hela bilden. Den bilden som banläggarna själva har med alla sina kompromisser, avvägningar och ibland nödvändiga avsteg från det ideala.

Därför finns det anledning att vara försiktig med snabba utvärderingar. Frågor som om terrängen utnyttjats “på ett bra sätt” riskerar att bli förenklade om de inte rymmer de förutsättningar som faktiskt styrt arbetet. Kanske borde sådana reflektioner alltid följas av just de där saknade perspektiven, banläggarnas egna.

Och kanske är det också en liten vårpåminnelse till oss alla: att inte dra för snabba slutsatser. Att ge utrymme för det vi inte ser. Att låta omdömen mogna, precis som årstiden själv nu gör.

Isbad igen …

Förra torsdagens dopp i isigt vatten fick en uppföljare även denna vecka men den här gången på en ny plats och i en annan miljö. Istället för havet valde vi en insjö, närmare bestämt sjön Trehörningen som ligger strax sydost om Trollhättan. Där finns möjligheten att hyra bastu under några timmar och bokningssystemet visade sig vara både smidigt och enkelt att använda.

Vi passade på att testa anläggningen idag och helhetsintrycket var mycket positivt. Kombinationen av varm bastu och kalla dopp i sjön gav precis den där uppfriskande känslan man är ute efter och omgivningen bidrog till en lugn och trivsam upplevelse.

Betyget blir utan tvekan klart godkänt och det här är definitivt ett ställe vi gärna återvänder till. Nästa gång lockar det att åka dit med ett större sällskap och kanske då komplettera upplevelsen med ett flak dryck för att sätta lite extra guldkant på tillvaron.

Tvära kast …

Man undrar vad som händer. Det finns människor som byter åsikt ibland. Sådana som väger för och emot, som tvekar lite, som kanske till och med erkänner: “Jag har tänkt om". Det inger på något vis förtroende. Man känner igen processen. Den är mänsklig.

Och så finns det de andra. De som inte byter åsikt utan tvärvänder. Detta utan förvarning och utan minsta lilla darr på manschetten. Ena stunden står de stadigt planterade i en övertygelse, med argumenten prydligt uppställda som porslin i ett vitrinskåp. I nästa stund är allt borta. Inte nedmonterat, inte omprövat utan bara utbytt. Ingen synlig övergång. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen antydan till att något faktiskt har förändrats.

Med full övertygelse levereras den nya versionen. Samma tonläge, samma självklarhet och med samma intensitet. Som om det alltid varit så. Som om det är vi andra som missförstått hela tiden.

Det kanske mest imponerande eller förbryllande är hur snabbt historien justeras. Minnet verkar nämligen vara lika flexibelt som åsikterna. “Så har jag aldrig sagt,” kommer det lugnt, nästan vänligt. Och där står man själv, med ett svagt eko av det motsatta ringande i huvudet, och undrar om man drömt.

Det är i de ögonblicken verkligheten blir lite mjuk i kanterna. För vad är egentligen sant, om sanningen kan bytas ut lika smidigt som en jacka efter väder? Igår sken solen och då var det si. Idag blåser det och då är det så. Imorgon? Ja, det beror väl på prognosen.

Kanske finns det något nästan avundsvärt i det. En förmåga att släppa taget så totalt att inga gamla ord tynger. Inga motsägelser skaver eftersom de aldrig riktigt får fäste. Det hela är ett märkligt skådespel.

Lika bra att vänja sig när någon säger något övertygat tvärsäkert. Bara att luta sig  tillbaka. Inte för att avgöra om det är rätt eller fel. Nej bara för att vänta på nästa version. Och frågan är kanske inte om den kommer utan hur lång tid det tar. Bara att konstatera att den gamla tankeramsan fortfarande gäller: innan man är säker är man gärna tvärsäker.

Nytt system …

Det Internationella Orienteringsförbundet har nyligen ingått ett avtal med det kinesiska företaget Huichang. I centrum står ett nytt elektroniskt system för tidtagning och kontrollstämpling, ett område där Sportident länge varit helt dominerande.

Beskedet väcker frågor. Är detta början på en verklig konkurrenssituation inom orienteringens tekniska infrastruktur eller handlar det snarare om ett alternativ som kommer att leva parallellt utan att rubba rådande ordning?

Sportident har under många år varit synonymt med elektronisk stämpling inom orientering. Systemet används globalt, från små klubbtävlingar till mästerskap och har byggt sitt rykte på driftsäkerhet och robusthet.

Att IOF nu väljer att samarbeta med Huichang kan ses som ett strategiskt steg. Det öppnar för konkurrens på en marknad som hittills varit i det närmaste monopoliserad. För sporten i stort kan detta innebära både möjligheter och utmaningar.

En koll av Huichangs produktinformation visar att systemet till stora delar bygger på samma principer som Sportident: löparen bär en elektronisk bricka, kontrollerna registrerar stämpling vid passage och data läses ut efter målgång.

Det rör sig alltså inte om någon teknisk revolution, utan snarare en vidareutveckling eller möjligen en parallell lösning av ett redan etablerat koncept. Det är inte helt ovanligt att nya aktörer i en mogen marknad inspireras av befintliga system.

Frågan blir därför vad Huichang tillför. Är det förbättrad funktionalitet, enklare hantering eller framför allt ett mer konkurrenskraftigt pris?

Den mest intressanta aspekten är just prisbilden. Sportident är ett beprövat system, men investeringarna kan vara betydande både för arrangörer och för enskilda löpare.

Om Huichang lyckas erbjuda lägre kostnad för utrustning, billigare brickor samt enklare installation och drift är det minst sagt intressant.

Kan  det öppna dörrar, inte minst i länder och klubbar med begränsade resurser. På så sätt skulle konkurrensen kunna bidra till att bredda sporten globalt.

Driftsäkerheten är den kritiska faktorn. Är det tillförlitligt?

En annan fråga är om systemen kommer att vara kompatibla. Kan en bricka från Huichang användas på Sportidents enheter eller tvärtom?

Om svaret är nej riskerar sporten att delas upp i olika tekniska “läger”, vilket kan skapa praktiska problem för både arrangörer och löpare. Om systemen däremot kan fungera tillsammans skulle övergången bli betydligt smidigare och motståndet mindre.

Orientering är en global men relativt begränsad marknad. Det väcker frågan om det finns utrymme för två parallella system på lång sikt. Eller blir det så att den ene köper upp den andre?

Göteborgspremiär …

Två tävlingar avverkades under helgen på Hisingen, strax utanför Göteborg. Detta i en terräng som i mångt och mycket påminner om den som väntar senare i år under O-Ringen. Det var en intressant försmak av vad som komma skall.

Lördagens medeldistans bjöd på rejält kuperad och detaljrik terräng där det gällde att hela tiden vara noggrann i orienteringen. De många höjdpartierna och den tekniska kartbilden krävde full koncentration från start till mål. Söndagens långdistans gick i något flackare terräng men ställde i stället krav på uthållighet och förmåga att hålla tempot uppe över längre sträckor.

Vädret bidrog till en tydlig känsla av tidig vår eller kanske snarare sen vinter. Fyra–fem plusgrader, rå fukt i luften och ett kompakt grått molntäcke gav tävlingarna en smått ruggig inramning. Kylan kröp in under kläderna när man stod och väntade på start och den gjorde sig snabbt påmind igen efter målgång.

Det är svårt att inte imponeras av arrangörerna som lyckades få till så väl genomförda tävlingar samtidigt som de om bara några månader ska stå värdar för O-Ringen. Det säger en hel del om både organisation och engagemang.

Samtidigt fanns det en detalj som väckte en del frågor. Av någon anledning hade man valt att ha startfälten långt utdragna i tid. Det är knappast optimalt och definitivt inget som främjar samåkning till tävlingarna. Jag råkade höra om en familj som tvingades ta två bilar till arenan. Kidsen hade helt enkelt vägrat att åka med den förälder som hade tidig start när de själva skulle starta betydligt senare.

Det här är förstås långt ifrån idealiskt särskilt i en tid då både miljöhänsyn och kostnadsmässiga realiteter borde uppmuntra till samåkning. Man kan därför inte låta bli att undra när fri minutstart där löparna i större utsträckning kan välja starttid inom ett intervall ska bli verklighet. Det skulle sannolikt göra livet enklare för många inte minst för familjer.

Dimmigt på berget …

En dag tidigare i veckan låg dimman tät över nejden, som om någon dragit en grå yllefilt över hela landskapet. Det var fuktigt och lite småruggigt på det där sättet som kryper innanför jackan. Termometern visade 4–5 plusgrader, en temperatur som varken kan bestämma sig för om den vill vara vinter eller vår.

Trots dessa förhållanden, eller kanske just därför, styrdes kosan mot norra delen av Hunneberg. Där väntade Veckans orienteringsbana i den flacka vildmarksterrängen som ser snäll ut på kartan men som i verkligheten gärna gömmer både vattenfyllda sankmarker och löphindrande snår.

Vid parkeringsplatsen noterade jag en enda röd bil. I backspegeln hängde dessutom en liten orienteringsskärm. Aha ... alltså ytterligare någon eller några orienterare i området. Man var tydligen inte helt ensam denna förmiddag.

Jag lufsade iväg på banan med sex kontroller. Dimman gjorde skogen tyst och lite mystisk. Jag såg inte en människa bara massor av spår och lämningar efter vildsvin. De verkade ha haft en betydligt mer social tillställning där ute än vi orienterare.

Fullt fokus. Bara jag, kartan och kompassen. Det är något märkligt meditativt i det där ... att springa runt i en dimmig skog och försöka hitta små orangevita skärmar.

Efter drygt en halvtimme var banan avklarad utan några misstag eller kontrollbommar. Just den känslan är så himla skön. Den där stilla triumfen när man inser att hjärnan och benen faktiskt samarbetade.

Tillbaka vid parkeringen satt någon i den röda bilen. Det var Tomas K. från en grannklubb som pustade ut efter sitt lopp. Självklart följde det obligatoriska eftersnacket: vägval hit, tidstapp dit och kartan som bitvis upplevdes som något otydlig.

Vi stod där i våra fuktiga kläder, nickade och pekade på våra kartor. Till slut landade vi i den enda rimliga slutsatsen: vi måste nog vara en smula "crazy" som frivilligt söker upp denna råkalla skog en förmiddag i mars. Men vi log båda två. För sanningen är ju den att få saker får en att känna sig så levande som att ha överlistat både dimman och Hunnebergs vildmark.

Bad i vak …

Igår blev det premiärdopp i isigt vatten. Under ett dygn har Gunilla firats med spavistelse och femrättersmiddag i Bohusläns kustband.

 Vi började lugnt inomhus och testade olika kar och bassänger innan vi till slut tog steget ut i den friska luften för ett kallbad. Det var uppfriskande, minst sagt. Men som alltid med kallt vatten, den verkliga njutningen infinner sig efteråt. Detta när värmen kommer tillbaka i kroppen och man känner sig både klarare i huvudet och märkligt nöjd med sig själv. Därmed är årets första dopp i hav eller sjö avklarat och känslan säger att det nog blir fler inom kort.

Kvällen fortsatte med en femrättersmiddag där varje rätt fick sällskap av noga utvalda viner. Glasen fylldes på i lagom takt och bjöd på flera olika nyanser av druvans safter, vilket gjorde måltiden till en liten resa i både smaker och samtal.

Nu har Gunillas sjuttiofjärde solvarv tagit sin början med havsbris, kallbad, god mat och drycker. Förhoppningsvis en bra start och fin uppladdning inför helgens två orienteringstävlingar i Göteborg.

Bemärkelsedag …

Idag fyller Gunilla 73. Sjuttiotre! En ålder som låter som något man borde säga med lite respekt i rösten, ungefär som när man pratar om gamla ekar eller en antik vas. Men problemet är bara att siffran 73 inte riktigt verkar ha nått fram till henne. För när man ser henne är det svårt att tänka: “Ah, där går en 73-åring". Man tänker snarare: “Hur hinner hon med allt?”

Hon är en sådan där person som alltid har massor av projekt igång ... samtidigt. Det finns också en särskild sorts energi hos henne. Den där sorten som gör att folk gärna samlas runt henne. Inte för att hon försöker vara i centrum utan för att centrum råkar hamna där hon är.

Det finns alltid något att göra, något att planera eller någon att hjälpa. Och skulle man föreslå att hon kanske borde ta det lite lugnt, då får man ofta ett svar som ungefär betyder: Varför det?

För 73 tycks inte vara slutet på något. Det är snarare ett ganska bra utsiktstorn. Därifrån kan man se på allt man varit med om och samtidigt blicka framåt mot allt som fortfarande väntar. Så hon kommer säkerligen fortsätta med att skapa aktiviteter, sprida värme och vara engagerad utan att göra någon stor sak av det.

Så denna dag, torsdagen den 12:e mars, firas och hyllas en alldeles speciell 73:a!

Kasten är tvära …

Varje dag något nytt. Tvärkasten i jämförelse med vad som sas igår är närmast legio. Uttalanden som presenteras med största säkerhet ena dagen kan vara helt omformulerade nästa. I en sådan miljö är det inte konstigt att man ibland ställer sig frågan: vem i hela världen kan man lita på?

Att Donald Trump vinglar fram och tillbaka i sina besked har man vid det här laget vant sig vid. Ena dagen är något “det bästa någonsin”, nästa dag är det plötsligt “helt katastrofalt”. Det är nästan så att man undrar om hans egna propåer ibland blir överraskningar när han läser dem dagen efter.

Men det som verkligen förbryllar är något annat: hur kan det komma sig att ekonomer och börshandlare reagerar så snabbt och så allvarligt på varje nytt utspel från presidenten? Det är trots allt människor vars yrke bokstavligen är att analysera risk, väga sannolikheter, vara kloka samt vara skeptiska.

Börsen tycks fungera som en flock fåglar. Ingen vill vara den som sitter kvar på grenen när alla andra plötsligt lyfter. Om presidenten bara andas nya tullar, skatter eller handelsavtal så börjar marknaden röra sig och tydligen måste alla andra också då röra sig oavsett om man egentligen tror på beskedet eller inte.

Kanske är det trots allt så att ekonomer och börshandlare inte tror blint på varje ord som sägs. Men de vet att många miljoner kan flytta sig på några sekunder när orden väl är sagda. Och i den världen är det ibland säkrare att springa lite i förväg även om man inte är helt säker på vart man egentligen är på väg. Man undrar vad som händer imorgon?!? 

Säsongen är igång …

Söndagen bjöd på ytterligare en härlig orienteringstävling i Vilshärad, nordväst om Halmstad. Långdistans stod på programmet vilket innebär färre kontroller och längre sträckor. Orienteringstekniskt är det ofta lite lättare än på en medeldistans. Men just den där variationen mellan disciplinerna är en del av tjusningen med sporten. Långdistansen ställer andra krav typ mer uthållighet och förmågan att hålla fokus under längre tid.

Arrangörerna levererade återigen ett förstklassigt evenemang. De tre tävlingsdagarna samlade tillsammans hela 3700 starter vilket säger en hel del om både intresset och organisationen bakom arrangemanget. Man valde att ha samma start- och målplats samt samma terrängområde alla tre dagarna. Det fungerade smidigt för både deltagare och funktionärer. Logistiken flöt på bra och stämningen var genomgående positiv. Nu känns det verkligen att tävlingssäsongen har kickat igång på allvar.

Hemresan blev lång men det gör inte så mycket när man har turen att resa med någon som faktiskt tycker om att köra bil. Svärdottern Emelie tar gärna hand om ratten och vi andra kan då luta oss tillbaka i sätena. Med Radiosporten i bakgrunden gick resan nästan av sig själv. Lite småprat, lite slölyssnande och  del blev även en kort välbehövlig tupplur.

’

Nu väntar en period med många tävlingshelger framöver, både som deltagare och arrangör. Orienteringssäsongen är intensiv men också väldigt rolig. Idag ägnade jag några timmar åt att slutföra bankontrollen inför en kommande tävling. Banläggarna, Peter I. och Johan Å., är debutanter i rollen men tar verkligen uppdraget på största allvar. Det märks att de lägger ner både tid och tanke på varje detalj. Deras engagemang, iver och noggrannhet är inspirerande att se och det är alltid lika roligt att följa nya banläggare när de växer in i rollen.

Kvinnodagen …

Igår var det tävlingspremiär för året med en medeldistanstävling i kustnära terräng strax nordväst om Halmstad. Arrangemanget lockade närmare 1700 startande vilket gav en härligt myllrande tävlingsarena trots att vädret inte direkt bjöd på vårkänslor. Himlen var gråmulen och temperaturen höll sig kring 4–5 plusgrader, en sådan där dag då man är glad att få komma i rörelse.

Terrängen var omväxlande och bjöd på flera olika karaktärer. Bitvis gick banorna genom mycket detaljerade sanddyneområden där kurvbilden krävde noggrann kartläsning och god kontroll på riktningen. Mellan dessa partier fanns flackare skogsområden där framkomligheten varierade; på vissa ställen gick det snabbt att springa medan andra partier bromsades av tätare vegetation och många vindfällen. Just vindfällena hade banläggarna utnyttjat flitigt som kontrollpunkter.

De äldsta klasserna erbjöds karta i skala 1:5000 vilket visade sig vara ett klokt beslut. I den detaljerade terrängen gjorde den större skalan det betydligt lättare att läsa kartan och gav en bättre tävlingsupplevelse.

Inför dagens långdistans valde vi att övernatta i Halmstad. Kvällen blev trivsam och vi följde mellofinalen tillsammans med en av svärdöttrarna och det äldsta barnbarnet. Övriga ättelägg befann sig på andra håll: barnbarn nummer två är på träningsläger i Slovenien medan några av de andra tränar i Hässleholm.

Musikaliskt bjöd kvällen kanske inte på så många överraskningar. Många av melodierna och arrangemangen hade en ton av något bekant, lite nygammalt över det hela. Initierade röster menar att vissa inslag snarare var plagiat än inspiration, och kanske ligger det något i det. Samtidigt kan man undra hur mycket det egentligen spelar roll. I dagens Melodifestival är framträdandet minst lika viktigt som själva melodin: ljusspel, scenografi och skiftande färgsättningar bygger tillsammans upp showen.

I morse vaknade vi till en ny dag och kunde konstatera att almanackan visade den 8 mars, internationella kvinnodagen. I Sydeuropa finns en tradition att uppvakta kvinnorna i sin närhet med en kvist mimosa denna dag. Så i brist på en riktig blomma får det här bli en digital variant , en liten symbolisk hälsning till alla kvinnor som på olika sätt berikar livet. 

Revidering …

Det är nästan alltid något som händer i orienteringsskogarna. Med kort varsel kan avverkningar påbörjas eller så tvingas markägare fälla träd efter angrepp från granbarkborren. Skogen är helt enkelt en levande miljö som ständigt förändras, och det påverkar förstås också kartorna.


Trots att en nyreviderad karta färdigställdes så sent som strax före jul har det nu blivit nödvändigt att göra ytterligare en uppdatering. Jag är ingen kartritare i egentlig mening, men jag kan ändå bidra genom att göra mindre justeringar när behovet uppstår. Det var precis vad jag ägnade mig åt i går under soliga förmiddagstimmar.

Förhoppningsvis ställer de här förändringarna inte till det alltför mycket för banläggarna som arbetar med förberedelserna inför påskarrangemanget. Det är visserligen bara några veckor kvar, men det gäller alltid att vara beredd på det oväntade. Skogen kan förändras snabbt och därför behöver både kartor och banor ibland justeras med kort varsel.
Med god beredskap och lite flexibilitet brukar det lösa sig till slut. Förhoppningen är att deltagarna möts av både bra banor och en karta som så långt som möjligt speglar verkligheten i skogen när naturen och skogsägarna bestämmer tempot.

Navigera och parera …

När snön försvinner i Vänersborg händer något märkligt. Det är som om naturen själv drar undan ett stort vitt lakan och avslöjar stadens mindre glamorösa hemligheter. Plötsligt dyker de upp överallt, bruna fynd från vinterns promenader med hund.

Under vintern lever uppenbarligen många hundägare i något slags snötäckt illusion. Hunden gör sitt, ägaren tittar diskret åt ett annat håll, och sedan faller ett par snöflingor ner som ett praktiskt lock på det hela. Problemet är bara att våren har ett obehagligt gott minne.

När snön smälter framträder trottoarer och gångvägar som en sorts utomhusutställning. Inte av konst men nästan. Här ligger små installationer i olika former och nyanser, från den klassiska “snabbt avklarad i farten” till den mer monumentala “den här har ätit en hel del”.

Det är då vi fotgängare börjar utveckla en märklig gångstil. Den kan bäst beskrivas som en blandning mellan balettdansör och minröjare. Man tar små försiktiga steg, gör snabba sidoförflyttningar och kastar ibland en blick mot marken med samma koncentration som när man läser en karta.

Och varje vår ställs samma fråga: Vem är det egentligen som lämnar allt detta?

Så där går vi nu mellan snörester och solstrålar och gör vårt bästa för att navigera på trottoarerna. Och någonstans tänker man att nästa vinter kommer snön igen. Då börjar allt om från början tills naturen ännu en gång lyfter på locket.

Västgötamöte …

Det var ett bra tag sedan jag satt med i någon styrelse eller deltog vid årsmöten eller stämmor för de organisationer jag är engagerad i. Anledningen är varken motvilja eller krass lättja. Tvärtom. Min hållning har länge varit och är fortfarande att det finns ett naturligt skede när man bör lämna över rodret till andra. “Gamlingar” ska inte styra och ställa eller leda och dirigera i organisatoriska sammanhang. Någon gång kring 65–70 är det rimligt att abdikera från de formella positionerna.

Det betyder förstås inte att man ska försvinna helt ur bilden. Erfarenhet och perspektiv har också ett värde. Man kan finnas till hands, stötta och hjälpa till när det behövs, bidra med lite samlad visdom ... men först när den efterfrågas. Det är en roll jag trivs bra med.

Igår gjordes dock ett sällsynt undantag från den principen. Gunilla är ordförande i Vänersborgs SK och i den rollen förväntas man representera klubben när Västergötlands Orienteringsförbund kallar till årsmöte. Den här gången var det ingen annan i klubben jämte Gunilla som kände sig särskilt manad att åka och därför hängde jag på. Färden gick till Vara folkhögskola där mötet hölls.

Som alltid på ett årsmöte präglades kvällen av mycket formalia: dagordning, verksamhetsberättelser, ekonomiska redovisningar, ansvarsfrihet och val. Allt sådant är viktigt, mycket viktigt, även om det kanske inte får pulsen att stiga nämnvärt. Men en sak kunde man i alla fall konstatera: det råder ordning och reda i orienterarnas distriktsförbund.

En genomgång gjordes av de motioner som skickats in till Svenska Orienteringsförbundets stämma om två veckor. Ett tjugotal förslag ligger på bordet och under gårdagskvällen fick vi i Västergötland möjlighet att säga vår mening och komma med inspel inför den nationella behandlingen.

Det var dock inga särskilt kontroversiella frågor. Alltså inga upphissade ögonbryn. Snarare handlade det om justeringar, utvecklingsförslag och resonemang kring hur sporten kan fortsätta att växa.

Sammanfattningsvis var det hela en mycket lugn tillställning. Stor eloge till styrelsen under ledning av ordförande Emma K. De leder distriktsförbundet på ett utomordentligt sätt. Det känns bra inför framtiden.

Själv tillförde jag inget under timmarna i Vara men det var trevliga möten med andra klubbrepresentanter och en bra uppgradering om vad som är på gång.