Igår var det vårsamling för kamratföreningen Skogskarlarna i Bohuslän. Själv valdes jag in i sällskapet för snart femtio år sedan, vilket gör att även mina egna minnen nu sträcker sig långt tillbaka i tiden.
Två gånger om året samlas medlemmarna, och under tisdagen hade ett 25-tal hörsammat kallelsen till OK Gipens klubbstuga Gipenäs. I ett stilla vårregn vandrade vi runt och fick ta del av berättelserna om hur stugan byggdes för närmare 80 år sedan. Det var ett imponerande arbete. Material skulle transporteras långa sträckor genom skogen, långt från farbar bilväg, och mycket av arbetet utfördes med enkla hjälpmedel och stor envishet. Att uppföra byggnaden krävde både tid, kraft och ett starkt engagemang.
Under vandringen var det svårt att inte fundera över vilka tankar och drömmar pionjärerna bar på. Vad hoppades de uppnå med sitt arbete? Såg de framför sig en plats för gemenskap, friluftsliv och generationsöverskridande möten? Och om de hade kunnat se resultatet idag skulle de ha känt att deras vision förverkligades?
Samtidigt väcker platsen frågor om framtiden. Stugan ligger fortfarande djupt inne i storskogen, omgiven av tystnad och natur. Numera används den sällan och står där som ett minnesmärke över en annan tid, då föreningslivet och friluftsintresset tog sig andra uttryck än idag. Vilken roll ska den spela i framtiden? Kommer nya generationer att finna värdet i denna plats, eller kommer den främst att förbli ett vittnesbörd om tidigare generationers ideal och insatser?
 |
Efter rundvandringen samlades vi för landgång och kaffe. Samtalen runt borden präglades av nostalgi, minnen och återblickar. Gamla historier berättades på nytt, namn och händelser väcktes till liv och det blev tydligt hur mycket gemensamma upplevelser betyder för sammanhållningen. För några timmar fick dåtid och nutid mötas i den gamla stugan mitt i storskogen.
