Denna onsdag är det precis 75 år sedan jag föddes strax före lunchtid på Betania-sjukhuset i Dundee, Sydafrika. Det var en svensk missionär som byggde anläggningen under 1930-talet.
I ett brev från min far till min farfar, som jag hittat i gömmorna, berättas mer om dagen. Tydligen var förlossningen kritisk. Doktor Lloyd som kom från England lär ha sagt att det gällde livet för antingen modern eller barnet. Båda överlevde.
I mitt pass står det dock att jag är född i Uppsala. Här har den svenska byråkratin inte hängt med. Mina föräldrar arbetade för SKM (Svenska kyrkans mission) som hade sitt huvudkontor i Uppsala och därför angavs detta som födelseort.
Det dröjde ett drygt decennium innan familjens flytt till Sverige. Det var en stor omställning för en yngling som visserligen kunde prata svenska men hade engelska som vardagsspråk och var präglad av sydafrikansk kultur.
Omställningen var också stor från tysk/engelsk internatskola med kadaverdisciplin till svensk grundskola och en mera avslappnad attityd.
När myndighetsåldern inträffade kunde ett val göras mellan att bli svensk eller sydafrikansk medborgare. Då fanns inte möjligheten att ha dubbla medborgarskap. Nu var det aldrig aktuellt med att bli sydafrikan bland annat på grund av den då rådande apartheidpolitiken.
Jag tror att alla människor under sin livscykel har flera personer som på något sätt betytt något alldeles extra. För min del är en av dessa min farbror, Åke. Min pappas yngste bror var den som drog med mig till orienteringssporten som ung tonåring. Han inspirerade, stimulerade, uppmuntrade, underlättade och öppnade dörrar. Jag blev helt såld och hängiven och detta har inte avtagit det minsta genom åren.
Orienteringsengagemanget har format och präglat hela mitt liv. Träffade Gunilla genom en tjejkompis som orienterade och så blev också hon heltänd på skogssporten. Våra barn präglades naturligtvis av orienteringsintresset vilket förts vidare till barnbarn. Oj, vilken lavin Åke satte igång!
Under sin livsbana var han också idrottslärare under en period. Under min livsbana har jag också varit idrottslärare. Åke har även jobbat på Riksidrottsförbundet ett antal år och det har jag också. Vilken tur att min pappa hade en orienterande lillebror! Vilken tur jag hade som hade Åke!
När jag var yngre betraktades en 75-åring som synnerligen gammal. När orienteringskarriären inleddes i mitten på 60-talet var det väldigt få "gamlingar" som var med. Vilken kontrast det är i jämförelse med idag!
Har lite skräckfyllda minnesbilder av hur farföräldrar och andra jubilarer fotograferades sittande mitt i en hög av blombuketter. Oj, vad det andades gammalt, åldersstiget och till åren kommet.
Nu är jag själv där men det blir inget sittande med blombuketter framför fötterna. Är överhuvudtaget inte så road av "jubileumsfödelsedagsfirande". När 50- och 60-årsdagarna uppmärksammades var det utomlands på en semesterort tillsammans med de allra närmaste.
70-årsdagen blev annorlunda. ... coronapandemin rådde och det blev en utomhusträff på behörigt avstånd vid en sjökant med konfettibomb och födelsedagssång. Där stod de allra närmaste väl påpälsade för det var kyligt den torsdagskvällen. På stenhällen var läckerheter av italienskt stuk framdukat och det smakade så bra.
Idag är planerna annorlunda. Har alltid hävdat att en dag med mening är en dag med orientering. Alltså inleds 75-årsdagen med veteranorientering. Detta som uppvärmning inför kvällens begivenhet, några timmars samvaro och umgänge med ett 30-tal släktingar - ska bli kul!
