Svamp, nja …

Jag har aldrig riktigt förstått mig på den där svamphysterin. Varje höst verkar det som om hela Sverige drabbas av en kollektiv feber, en frenetisk jakt på skogens guld. Folk berättar om sina korgar fyllda till brädden med kantareller, Karl Johan och allt vad det heter. 

Jag, däremot, får mest huvudskakningar och förvånade blickar när jag berättar att min relation till svamp är ... ljum! Jag har aldrig känt den där djupa, nästan andliga kopplingen till att faktiskt plocka dem.

Tycker inte smaken är en höjdarupplevelse och så är det mycket stök och bök innan de kan inmundigas. Kanske beror det också på att jag, av någon outgrundlig anledning, sällan stöter på de platser där de sticker upp. Detta trots att jag ofta vistas i skogsmarker.

Så medan andra sjunger lovsånger till svampriket, står jag vid sidan av, rycker lite skamset på axlarna och undrar varför jag uppenbarligen är så "onormal".

Flytt på gång …

Efter decennier i Lilla Edet har broder Bengt valt att bryta upp och flytta till Vänersborg. Om bara en månad går flyttlasset till en nyinköpt bostadsrätt mitt i stan, bara ett stenkast från vårt eget boende.

Jag tror inte han kommer att ångra sig. Vänersborg har ett helt annat utbud och en något "högre" puls jämfört med den lilla bruksorten vid Göta älv.

Nu är han i full gång med flyttbestyren. Bara ordet i sig kan få det att krypa i skinnet. Det är en period av uppbrott. Flyttkartonger införskaffas och sorteringen av skrymslen och vrår påbörjas. Vad ska slängas, skänkas till välgörenhet eller sparas?

Vi har själva flyttat en del genom åren, och det är en minst sagt stökig period. Men det positiva är möjligheten att rensa ut saker som slentrianmässigt har sparats. Varje gång blir vi lika förvånade över mängden prylar vi samlar på oss. Men ... det är inte alltid lätt att göra sig av med saker som man har en känslomässig koppling till – en urtvättad t-shirt, en porslinsfigur som föräldragenerationen vårdat eller hederspriset i form av en kantstött glasskål från en idrottstävling.

I en ny bostad väntar utmaningar: möbler ska bäras in, porslin ska packas upp och tavlor ska hitta sina platser, kanske inte bara en gång. Men efter en tid av uppackning, när man äntligen hittat fjärrkontrollen, kan man sjunka ner i favoritfåtöljen. Lättnaden sköljer över en. Då är man hemma igen!

För ett år sedan flyttade svägerskan till Vänersborg och nu är brorsan på gång. Vem/vilka i familjekretsen står näst på tur?

Kroppsvård …

I går var det dags för en återkommande ritual: två timmar på Violas massagebrits. Hon är en kvinna med nypor av stål som inte tvekar att ge sig på muskler, senor och leder med en kraft som skulle kunna rubba det mesta ur sin position. Den här gången var det framförallt de nedre extremiteterna som stod på schemat, märkta av sommarens tävlingar på obarmhärtiga stigar, sugande sankmarker och branta backar.

Viola jobbar efter en metod som utvecklats av Sven Lundin. Han har insett att träning och ensidiga rörelser kan förvandla våra kroppar till ett igenkorkat avloppssystem, fyllt av vad han kallar ”cirkulationsspärrar”. Han utvecklade en massageteknik för att "spola rent" och Viola är en av hans ivriga lärjungar.

Så där låg jag på bänken under två timmar medan Viola frenetiskt masserade, knådade och bearbetade kroppen centimeter för centimeter. Med salvor, oljor och flinka fingrar gav hon sig på mina muskelknutar och "stopp" som om de vore hennes personliga fiender. 

När jag klev upp från bänken var jag något mörbultad men det kändes välgörande. 

Skavankerna har förhoppningsvis reducerats till ett minimum, och jag känner mig redo att ta mig an kommande månads orienteringar.

Tror starkt på tanken eller så inbillar jag mig att "knådarn" inte bara ska besökas när smärta kommit eller skada inträffat utan också i förebyggande syfte. Därför dessa regelbundna besök hos Viola ... om fem-sex veckor väntar nästa omgång.

Åren går …

Tiden, denna rackare, har nu dragit iväg i hela tretton år sedan jag som 62-åring valde att pensionera mig. Man märker hur fort det går just nu, när många kravlar sig tillbaka till arbetsplatser efter semestern.

Mitt val att inte längre lönearbeta var sannerligen ingen spontan grej, utan något som hade legat och grott i bakhuvudet i flera år. Fröet såddes redan på 70-talet under en sociologi-kurs på universitetet. I en betygsuppsats, som en sann profet, siade jag om framtidens arbetsliv. Jag målade upp en idyllisk bild av 5-6 timmars arbetsdagar och en pension vid 50-55. Allt tack vare bland annat teknikutvecklingen och en annorlunda attityd gentemot yrkeslivet. Tänk vad fel jag hade! 

Jag lämnade ett toppenjobb inom idrottsrörelsen – massor av roliga uppgifter och härliga kollegor. Men det var också ett krävande jobb. Jag undrar fortfarande hur jag pallade med alla sena kvällar, helgjobb och pendlingen till Stockholm i nästan 25 år. Sanningen är nog att jag minns det med samma rosa nostalgi som man minns ett utmanande orienteringslopp – man kommer ihåg flytet, inte kontrollmissarna eller när orken tröt.

Idag blickar jag tillbaka på arbetslivet med ett nöjt leende, men längtan tillbaka är lika med noll. Var sak har sin tid, och min tid som yrkesarbetande är sedan länge förbi. 

Undrar så där i förbigående vilka teman dagens sociologistuderande belyser i sina uppsatser???

Intensiv helg …

Vi har precis avslutat en intensiv helg på Billingen i Skövde med två tävlingar på mindre än ett dygn. Terrängen bjöd på ett utmanande stigsystem, mestadels flackt men med en "pinnig" skog. Vädret var perfekt och arrangemangen i toppklass.

Vi hann också med en härlig lördagskväll över en rejäl thailändsk buffé tillsammans med barn och barnbarn. 

Vi träffade klubbkompisar och andra bekanta som vi inte sett under sommaren. Samtalen kretsade kring allt möjligt, och det blev tydligt att semestertiderna nu lider mot sitt slut. För den yngre generationen väntar snart skolbänken.

Vi var bland de sista att lämna arenan och det kändes i hjärtat att se alla funktionärer som påbörjade det tunga arbetet med att plocka ner och forsla bort all utrustning. De har med bravur arrangerat helgens tre stortävlingar och gissningsvis var flertalet ganska så slitna. Man kan inte annat än att fascineras av, och känna stor respekt för, alla de ideella timmar som läggs ner för att göra sådana här evenemang möjliga.

Helg på Billingen …

1981 startades den internationella orienteringstävlingen Ungdomens 10mila och detta som ungdomarnas egna version av stafetten 10Mila. Under många år stod IF Hagen som huvudansvarig för arrangemanget men sedan 2010 har arrangemanget roterat mellan olika arrangörsgrupper i Västergötland.

Idag har U10mila utvecklats till en hel helg med orienteringstävlingar för alla. Utöver de två stafetterna erbjuds två individuella tävlingar. Årets arrangemang avgörs i Skövde, på Billingen ett stenkast från hotellet Billingehus. Detta på samma plats som för  premiärtävlingen.

Fyra barnbarn var på plats fast de sprang inte i samma lag då de representerar tre olika klubbar.

Yngsta barnbarnet Lova deltog med sin klubb OK Alehof i stafetten upp till och med 14 år som avgjordes under fredagskvällen. Placeringen blev 43. 

De tre övriga Liam, Gabriel och Alvin tävlade i klassen upp til 20 år över tio sträckor. Starten gick strax innan klockan slog tre i mörka natten till idag. När det var dax för målgång på morgonkvisten visade det sig att äldsta barnbarnet och hans klubb Skogshjortarna kom trea.

Vi var inte på plats utan följde tävlingen via liverapportering ... men killarnas uppgörelse först under morgontimmarna. 

Vid lunchtid åker vi själva till Skövde för deltagande i de individuella tävlingarna i eftermiddag och under söndagsförmiddagen. Det blir boende på Billingehus där vi tillbringat  många nätter genom åren. Nu är höstsäsongen igång!

Blåbärstider …

Gårdagen var solig ... en sådan där då blåbären i skogen skriker "kom hit och plocka mig!". Utrustade med redskap och plastlådor gav vi oss ut i den närbelägna terrängen väster om Vänerhavet.

Ambitionen var tydlig: fylla lådorna med glänsande och saftiga bär. Timme efter timme gick, och lådorna fylldes i en takt som kan beskrivas som "ganska så snabbt". 

Vi såg inga andra som tog för sig av detta skogsbär och inte heller några spår efter andra. Lite konstigt ... bären uppskattas trots allt av många och de sägs vara riktigt nyttiga. 

Noterade senare att en torgförsäljare ville ha 60-70 kronor kilot. Drar mig också till minnes att uppköpare är beredda att slanta upp 20-25 kronor.

Inkomster från försäljning av vilt växande bär och svamp är skattefria upp till ett visst belopp. Man kan/får tjäna upp till 12 500 kr per person och år på att sälja självplockade vilda bär utan att betala inkomstskatt. I exempelvis en familj har alla rätt till detta skattefria belopp.

Kanske läge att uppmärksamma skollediga pengasugna kids om denna möjlighet och inte minst alla de som ständigt är på jakt efter pantburkar och PET-flaskor. Okej då .. kan hålla med om att bärplockning är lite omständigt  men konkurrensen är som det verkar obefintlig.