Finaldag …

Inför avslutningsdagen av Hallands tredagars hade vädergudarna skruvat upp graderna så termometern visade sådär 22-23. Himlen var blå och vinden var stilla ... perfekt löpväder!

Deltagarna från den egna klubben var inte många, bara en handfull. Men det räckte för att kunna bärga tre klassegrar.

Dagens stora snackis var gårdagens debacle vid VM i orientering. Vi led även idag med det svenska herrlaget. Men efter en stunds ojande kom vi på oss själva med att inte lyfta fram damernas fantastiska insatser ... skäms på oss!

Sammantaget blev det en fin och välarrangerad upplaga av tredagarstävlingen. Nära från parkering till arena, en kompakt och mysig arena och bra karta/banor. Hörde också att de som campade i direkt anslutning var nöjda.

Vi var också nöjda med boendet i Gottskär. Inga barn eller barnbarn var med men istället blev det trevligt sällskap runt matbordet tillsammans med klubbkompisarna från Tibroåren, Lars och Kerstin. 

Trist, trist …

Andra etappen av Hallands tredagars bjöd på lite vresigare terräng ... mer kuperat och bitvis svårframkomligt med klurig orientering. Etappen bjöd också på tio värmegrader mindre än under gårdagskvällen. Dessutom hade ett rejält morgonregn bevattnat området. 

Väl i mål drog vi så gott som direkt från tävlingscentrat. Det vankades TV-sändning från VM i orientering och de avslutande stafetterna kollades in på övernattningen i Gottskär.

De favorittippade blågula damerna infriade alla förhoppningar och förväntningar ... det blev guld utan någon större dramatik. Tove Alexandersson fick därmed sitt 23:e VM-guld ... så imponerande!

Så var det då dax för herrtävlingen med en mera svårtippad uppgörelse. Det började bra men på andra sträckan började strulet och tappet. Än värre blev det på slutsträckan och det slutade med ett antiklimax ... Sverige diskades på grund av överhoppad kontroll! Så tråkigt, så trist, så ledsamt för slutmannen och naturligtvis för det svenska laget.

Eftermälet på sociala medier är synnerligen kritiskt och kommentarerna minst sagt syrliga. Udden riktas mot både förbundskaptenen som till löparna. Den kritik som fanns mot laguttagningen inför stafetten andades mycket skepsis och tveksamhet. Belackarna fick rätt och nu har efterklokheten fått fria tyglar.

Debatten och det höga tonläget lär pågå några dagar men avtar så småningom. Idrott är nyckfullt och allt kan hända och även i framtiden kommer vi att få vara med om det oväntade, det överraskande och att det som inte kan hända händer.

Kloka ledare och löpare ska nu naturligtvis rannsaka sig själva ... vad var det som hände ... varför blev det som det blev ... vad lärde vi oss ... hur ska vi agera och förbereda oss inför kommande utmaningar?

Första etappen ...

Vid lunchtid drog vi söderut. I Halland genomfördes på kvällen den första av tre tävlingar ingående i Hallands tredagars. Genom åren har vi deltagit ett flertal gånger i denna smått legendariska tävling. 

Det var varmt vid starten, termometern visade 26 grader. Terrängen som väntade var kuperad men huvudsakligen lättframkomlig … det är inte alltid så i Halland.

Efter Islandssnuvan var jag lite osäker på löpförmågan men det kändes OK … fick till ett bra lopp orienteringsmässigt.

För ovanlighetens skull fanns varken barn eller barnbarn med. Dessutom var det bara en handfull klubbkompisar på startlinjen. Lite överraskande då denna tävling genom åren haft sin lockelse. Sammantaget var det dock närmare 2000 deltagare.

Imorgon väntar långdistans med samma målområde fast banorna är lagda i en annan del av Idalaskogen.

Lite kultur oxå …

Den tidiga förmiddagen var finare än gårdagens. Solen sken ännu mer, himlen var blåare, graderna var varmare och det var ännu mera vindstilla! Det var bara att förflytta sig till favoritbadviken och där njuta av tillvaron ... hela långa dagen. Naturligtvis fanns mobilen med för att kunna streama VM i orientering och idag gällde det kampen om medaljerna på långdistans. 

Det blev återigen svettiga timmar med damsilver men oj så nära det var för Tove A. att knipa sitt 23:e VM-guld. Så himla kul det också blev med herrarnas silver samt fjärde och femte plats ... mycket imponerande!

Framåt aftonen hävdade Gunilla att livet är inte bara orientering utan att det nu behövs påfyllning med lite kultur ... jaha ... mmmm ... kanske det ... replikerade jag lite yrvaket.

Det blev avmarsch till Vänersborgs kyrka och sommarkonserten "Med ögon känsliga för grönt”  med Maria Josephsson-Johansson. Hon ackompanjerades av Birgitta 

Henriksson på piano. Det blev halvannan timmas jazz, folkmusik, visor och evergreens. Detta blandat med tankar om vårt varande i den ljuva sommartiden. Klart bra och oj vilken bred repertoar Maria har ... hennes "pipa" var mäktig! Jodå livet är inte bara orientering ...

Blågult i topp …

Den tidiga förmiddagen var ovanligt fin. Solen sken, himlen var blå, graderna uppåt tjugo och vindstilla! Det var bara att förflytta sig till Vänerstranden och där njuta av tillvaron, fast bara till lunchtid. För Gunilla väntade kortspel ... sedvanlig bridge på onsdagseftermiddagar. Själv förberedde jag mig för TV-koll. VM i orientering pågår och idag gällde det kampen om medaljerna på medeldistans. 

För att upplevelsen ska bli optimal räcker det inte bara med att kolla och lyssna på TV-sändningen. Ipaden ska/måste/bör vara laddad med gps-uppföljningen och naturligtvis fliken med liveresultat. Då har man maximal koll och kan följa dramatiken in i minsta detalj.

Det blev svettiga timmar med herrbrons och hela prispallen med blågult bland damerna ... snacka om framgång! Nu var detta inte helt oväntat. De nordiska länderna var favorittippade och infriade detta. 

Imorgon väntar långdistans och det lär bli repris på dagen alltså löpare från Sverige, Norge,  Finland och Schweiz i topp. Det brukar inte vara lika intressant att följa … långdistansen har inte alls samma spänningsnivå och/eller omkastningar som medeln.

Islandssnuvan börjar ge med sig. Igår kväll blev det en bana i samband med Främmestads närarrangemang. Tog inte ett endaste löpsteg utan fokuserade bara på att orientera rätt … och så blev det. Idag blev det lite pulshöjande genom ett spinningpass på gymmet. Förhoppningsvis en bra ”återhämtning” inför helgen då tre tävlingar står på programmet.

VM-dax …

Idag är det dags igen. VM i orientering inleds och strålkastarljuset riktas mot skogsdistanserna som avgörs i finska Kuopio. Jag anar inte bara, jag vet att nerverna är helspända. Förväntningarna är skyhöga och det totala fokuset ligger som en både tung men också utmanade press över både löpare och ledarstab. Det är en känsla som etsat sig fast.

Det är nu 30 år sedan jag själv stod i hetluften och gjorde mitt sista år som förbundskapten för orienteringslandslaget. Minnet är starkt. Platsen var Detmold, Tyskland, och jag kan fortfarande känna den där speciella blandningen av hopp, tvivel, spänning, nervositet och utmaning som alltid råder inför ett mästerskap. Det är en cocktail av känslor som är unik för just de här tillfällena, där träning och förberedelser ska kulminera i några avgörande minuter i skogen.

Ur mitt utifrånperspektiv ser förutsättningarna inte bara goda ut, utan snarare mycket goda för det blågula laget. Den "nordiska" terrängen i Kuopio bör passa de blågula löparna. Och den framgångsrika formen från världscupen för bara några veckor sedan kan knappast ha försvunnit spårlöst. Snarare borde den ha cementerats och fyllt på självförtroendekontot ytterligare.

Visst, konkurrensen är stenhård, men historien har visat att den huvudsakligen kommer från tre nationer: Finland, Norge och Schweiz. Löpare från de övriga 45 deltagande länderna, hur duktiga de än må vara, lär knappast bli övermäktiga i de djupa finska skogarna. Det handlar om att behärska den specifika nordiska terrängen och dess komplexitet.

Så nu väntar intensiva dagar framför TV:n. Jag ser fram emot att följa både medel- och långdistansen och givetvis den alltid lika nagelbitande stafetten. Måtte navigeringen gå rätt, kompassen vara stabil och benen lätta för våra svenska medaljhopp.

Som ett brev på posten …

Livet är en ständig ström av upplevelser, erfarenheter och lärdomar. Och ... om det är något decennier av orienteringsresor runt om i världen har hamrat in i mitt väsen, så är det en sanning så klar som källvatten: med äventyr kommer… ja, kalla det "bonuseffekter". 

När man tränger ihop en grupp äldre entusiastiska orienterare i bussar som sardiner i olja, på flygplan där syret är en bristvara och vid frukostbord där varenda nysning ekar, då sprider sig inte bara god stämning utan även baselusker och virus.

Att komma hem med en förkylning är synnerligen troligt. Speciellt om resmålet råkar bjuda på sådär "härliga" 8-10 grader, regn och en färgpalett som får november att verka pigg.

Efter hemkomsten från den senaste trippen till Färöarna och Island, började det där välbekanta kliet i halsen. Du vet, den där diskreta signalen som viskar: "Allt är inte… okej." Och jodå, viskningen övergick så småningom i ett vrål i form av en brakförkylning. 

Någonstans mellan snorig näsa och hostattacker känner jag mig dock inte det minsta förvånad. Redan vid första bussturen hördes en rejält återkommande hostning åsså var det harklingar här och där. En eller var det två näsor pumpades med lindrande sprayer, och det viftades med snorig näsduk. Som sagt, det var ingen överraskning. Det är en av de där "livets lärdomar" man måste budgetera med när man bokar den här typen av resor.

Så nu är det dags för kureringskriget! Med en arsenal av diverse vitaminer och välgörande kurer samt en fast beslutsamhet pågår nu kampen mot den rinnande snoken. Önska mig lycka till ... måtte denna resas "bonuseffekt" snart försvinna!