Snabbspola fram till idag. Man går igenom föräldragenerationens lämningar och hittar inte bara en utan flera lådor med jultallrikar. Man kastar sig över ipaden och söker efter "värde jultallrik 1982". Efter en stund inser man sanningen. Det visar sig att de där handmålade tallrikarna med "begränsad" upplaga, som ingen någonsin använt, är värda typ några tjugor.
Så när man ser en jultallrik på ett loppis, tänk på dess resa. Från en symbol för framtida rikedom ... till en symbol för julstämning ... till en symbol för masshysterin hos en generation. Men en sak kan man vara säker på ... en tallrik är trots allt en tallrik.
Ja ungefär så gick mina och broder Bengts tankar när han under flyttbestyren öppnade en kartong som varit undanstoppad och oöppnad under flera decennier.
Vi konstaterade att jultallrikarnas historia är en tydlig påminnelse om hur lätt det är för oss människor att svepas med i en kollektiv dröm. Det var inte porslinet som var värdefullt, det var hoppet om att det skulle bli det!
Man undrar om det i nutid finns snarlika kollektiva drömmar av karaktären masshysteri. Samlas det i hus och hem på prylar, som inger någon form av hopp, att de i framtiden ska bli värdefulla?
