Med reglage och rattar fixas cykeln till, man sätter sig i sadeln, spänner fast skorna och så är man redo för en tur som inte tar en någonstans ... det är spinningens krassa verklighet!
I en halvmörk sal fylld av 32 cyklister och dånande taktfast musik lackar svetten, benen jobbar och vattenflaskorna töms.
Ett spinningpass är som en berg- och dalbana i miniatyr. Coachen är rejält peppad och ropar ut sina kommandon ... och vi som cyklar ... vi trampar på. Trampar på som jagade av något.
Under det knappt timslånga passet svettas man så ymnigt att det bildas stora pölar under cykeln. När den sista låten tystnar och man kliver av cykeln känns det lite skakigt med kroppen fylld av endorfiner.
Passet avslutas med stretching stående bredvid cykeln. Lår- och vadmuskler tänjs och sträcks, nackens muskler får sig en omgång och så avslutas det hela med att axlarna "sätts på plats".
Tycker att spinning är ett perfekt konditionspass. Mina ben springer inte utan en karta i handen och då måste man hitta ett alternativ när ingen orientering står till buds. Man får "lura" benen så att de får lite träning. Detta går så mycket lättare till medryckande musik, tillsammans med andra, och med någon som hetsar på.
Har under sommarmånaderna lyckats få åtminstone ett pass i veckan. När vintern rasar brukar mängden fördubblas. Det behövs lite hälsosam galenskap emellanåt!
