I över femtio år har jag som orienterare avverkat tusentals mil springande i obanad terräng, genom vattensjuka sankmarker, korsat risiga hyggen, slagit mig igenom taggiga björnbärssnår, klättrat både upp och ner för branta stup och njutit av framfarten i flack tallmoterräng eller över hällmarker. Föga glamoröst har många kompisar och bekanta genom åren tyckt att det har varit. Men nu är det annorlunda. Plötsligt är det "inne" och en trend att förlägga sina tränings- och motionspass i skogen längs slingrande stigar, genom vattendrag och över stock och sten. "Trail run" kallas det!
I det senaste numret av annonstidningen VÄNERSBORGAREN slås företeelsen upp både på förstasidan och i inlagan.
Verkligen häftigt med denna attitydförändring. Roy Johansson från OK Skogsvargarna menar att förklaringen dels är att man vill ha nya utmaningar men också att det handlar om att springa i grupp. Man vill inte ge sig ut själv utan vill vara tillsammans med andra.
Vad är nästa steg om man vill ha fler utmaningar. Visst borde det vara orientering och då i grupp. När får vi på orienteringstävlingar regelbundet se klasser för patruller/grupper?
