Våren är här ...

Vintemånaderna är över, dagarna längre och gympan är över för i år. Varje onsdagskväll har kroppen under en timma behandlats med sträckningar och tänjningar och en massa annat. Detta under suverän ledning av Antin, Jenny och även Gunnel som bidrog vid två tillfällen. 

Det brukar kännas bara så bra efter att timman är över medan det ibland varit motigt att ta sig till Blåsutskolan när snön yr och mörkret är kompakt. Nu är det vår!

Toppenavslutning ...

Femte och sista påsktävlingen blev en höjdare. Trollhättans SOK arrangerade Vikingaträffen i Hultsjöområdet. Nära till allt på arenan som verkligen var välkomnande. Solen sken och graderna var behagliga till skillnad mot de andra påsktävlingarna.

Terrängen är som bäst denna tid på året när all sly och undervegetation inte har vaknat och växt upp.

Nu känns det i kroppen att OL-påsken har firats ordentligt även detta år. Som väntat blev det intensiva dagar. Några dagars vila passar bra nu men redan nästa helg väntar två tävlingar i norra Bohuslän. Detta i ett område som gränsar till terrängen där VM i långdistans ska avgöras i slutet på augusti - ska bli häftigt!

Fjärde påskloppet ...

Bohuslunken avgjordes på Herrestadsfjället i lätt kuperad terräng med många mindre bergsryggar och tunglöpta sankmarker däremellan. Kul orientering som verkligen krävde noggrannhet med riktningen. Dagen började med lätt solsken och behagliga grader men efter hand blev det gråare och sedan kom det riktigt kalla regnet. 

Det vimlade av landslagslöpare och VM-medaljörer från flera nationer. Man passar på att förbereda sig i Bohusterräng inför VM som avgörs senare i år. 

I herrjuniorernas elitklass var Viktor Wassén nära att skrälla. Efter ett jämnt och säkert lopp på nedanstående bana kom han tvåa efter norrmannen Herman Ryen Martinsen. Kul att i alla fall någon från klubben finns med i en elitklass och dessutom bland de främsta. 

Måste även efter denna dag konstatera att det är vågat att välja svårtillgängliga områden vid denna tid på året. Även idag fick många traska långt och länge från parkeringen vid vattensjuka grusvägskanter till den lilla tävlingsarenan.

Öjekampen ...

Öjetrampen är påskens populäraste arrangemang och samlade över 1600 deltagare. Men, men det var knappast någon propagandatävling. Så här efteråt drar man en lättnadens suck över att man just denna dag inte tog med och introducerade några nya till skogssporten. 

Man fick traska över tre kilometer från parkering till tävlingsarenan som huvudsakligen bestod av lera och gegg. Som tur var lyste solen och regndropparna höll sig undan annars kunde det ha varit riktigt vidrigt. Stackars barnfamiljer som fick släpa på barnvagnar, telingar samt alla ryggor och väskor. 

Tycker det är vågat av arrangörerna att välja ett område som är så svårtillgängligt denna tid på året. Det kan inte vara någon nyhet att åkrar och gärden oftast är rejält vattensjuka. Av detta följer att de inte är användbara som parkeringsplatser och alternativa platser med överlånga gångavstånd måste då väljas.

Terrängen och banorna var utmanande och många knäade i leran på upploppet. Det blev många kilometer denna dag. Smartklockan visade på 16,2 km från det bilen lämnades till återkomsten!

Två avklarade ...

Påskens två inledande tävlingar är avverkade. Nattävlingen Häxjakten var som vanligt. Terrängen lika så. Ombyte och allt annat i Idrottshallen och busstransport ut i terrängen till start och mål. Övernattning på hotell i Skara. Skönt att slippa köra hem mitt i natten.

Sprinttävlingen i Vara blev en positiv överraskning. Farhågan att det bara skulle bli enkel orientering och mycket löpbetonat kom på skam. Banläggarna hade verkligen lyckats med att skapa orienteringstekniska utmaningar genom riktningsföändringar och vägval i smått. Överhuvudtaget var det ett höjdararrangemang som Ryda SK bjöd på. Nu är det bara att hoppas att fortsättningen på påsken bjuder på sol och fler värmegrader.

Det kacklar mot påsk ...

Påsken är tidig i år men lika välfylld med OL-tävlingar som vanligt. Frågan är bara vilka man ska delta i. Ambivalensen mot nattorienteringar gnager i bakhuvudet. Tyvärr har flertalet arrangörer de senaste åren valt terrängområden och bansträckningar som knappast gynnat disciplinen. Detta har också märkts då antalet deltagare minskat undan för undan. 

Skickar iväg ett mess för att kolla hur barn och barnbarn planerar påsken. Ett svar kommer snabbt tillbaka:

Saken är avgjord. Det är bara att logga in på Eventor och kryssa för alla påskens tävlingar. Det blir Häxjakt även i år. Härligt att barnbarnen är "på" och då vill man naturligtvis vara med. 

Som vanligt lockar påskaftonens "Öjetrampen" flest startande men elitmässigt är det "Bohuslunken" som är vassast. Startlistorna innehåller mycket världselit och förklaringen är naturligtvis en terräng som delvis påminner om det som väntar när det är VM-dax i augusti.

Påsken blir också hektisk som medarbetare i lokaltidningen. Reportage och resultat från alla tävlingarna ska beredas och iordningställas. Normalt bevakar tidningens sportavdelning sällan orientering av resursskäl men på Vikingaträffen är sportchefen på plats!

Påsken kommer alltså som vanligt präglas av ett tajt tidsschema. Många timmar ska tillbringas på väg till arenor och startplatser, i skogen på väg till nästa kontroll, hemkomst med tvätt av leriga kläder, gps-koll av banorna och winsplitsstudier. Och inte att förglömma allt hönsakackel när galna OL-tuppar och yra OL-höns i eftersnacket ska förklara bommar och tidstapp.

- Man behöver inte vara med på allt och kanske skulle vi någon gång fira påsk som vanliga människor, hörs en röst säga. Svaret är givet; Glöm det!

Ett försök ...

Vid Frölunda OL:s tävling den gångna helgen testades "fri start" för alla klasser över 35 år (ungdomsklasser och SM-klasser hade sedvanlig startlista). Nu är inte detta något nytt, på O-Ringens kortklasser har  startmetoden tillämpats ett antal år. Det var alltså upp till var och en att bestämma när man ville starta dock med förbehållet att det skulle vara minst en minuts startmellanrum. 

Belackare finns det alltid:

- alla kommer att vänta till sist så att man kan utnyttja spår i terrängen ...

- folk kommer att spana in när de bästa i klassen startar och så startar man precis före dom och så kan man hänga på ...

- det kommer att bli fullständig kaos vid starten om det inte finns någon startlista ...

Belackarna hade fel. Nedan två exempel från utfallet för två klasser vid Frölundas tävling. Längst till vänster i respektive kolumn framgår starttiderna respektive löpare valde. Viktigt att veta är man inte i förväg kungjorde detta. 

En jämn spridning som synes och detta var signifikant för i stort sett alla klasser som berördes. Arrangörerna följde upp försöket med en enkät där utfallet ska bli intressant att ta del av. Uppsnappade dock några kommentarer som lovordade metoden:

- Vi har en U 1:a och en knatteknatare i familjen som båda ska skuggas och så vill vi springa båda två. Det brukar vara omöjligt att få till. Med fria starttider fixar sig detta!

- Min fru och jag tävlar båda två. Ofta kan det skilja en till två timmar mellan våra starter. Det blir bara så långdraget och trist att vänta. Därför är fria starttider bra.

- Vi bor en bra bit ifrån Göteborg. Det var skönt att slippa gå upp i svinottan för att hinna till en starttid.

Herrar regelmakare (det är oftast män som älskar att hitta på regler) bekymrar sig naturligtvis speciellt som några anvisningar blir satta ur spel:

"Startmellanrummen i klassen ska vara densamma"

"Klasser med samma bana ska starta efter varandra. Utrymme för att ta in efteranmälda i respektive klass ska finnas. Klass som bedöms få snabbast segrartid bör starta först."

Som arrangör underlättar det dock mycket; man slipper lotta in efteranmälda och man slipper göra bedömningar om vilken klass som är snabbast osv.

Avslutningsvis många plus till Frölunda OL som dels arrangerade en toppentävling på Safjället men som också vågade att testa och pröva något nytt.

OL-söndag ...

FOL on the hill - en medeldistans mitt i Mölndal. Safjället med sina branta sluttningar och detaljrika terräng utgjorde tävlingsområde. Området genomkorsas dessutom av ett rikt stignät vilket gör att orienteringstekniken verkligen ställs på prov. Det gällde hela tiden att ha totalfokus. Årets hittills svåraste banor. Vädret var bara så underbart med 7-8 värmegrader och naturligtvis skulle man ha sprungit med bara "pure nylon".

Barnbarnen var på plats och denna dag fick den yngsta upplagan farfars engagemang på Knattebanan. 

Bra inskolning för en tvååring där naturligtvis orienteringsmomentet är underordnat förutom kontrollpipet med SI-pinnen. Den lilla damen vill "göra selv" och avslog alla erbjudanden om lyfthjälp över diken och nedfallna träd. Då gör man reflektionen att man som äldre allt för ofta och allt för snabbt ska ingripa och hjälpa till. Någonstans i bakhuvudet klingar budskapet "man kan göra det allt för svårt för barn och unga genom att göra det allt för lätt för dem". 

Glädjen och förnöjsamheten av att "göra selv" syns så påtagligt när flickebarnet kravlat sig över vindfället eller stenmuren. Belöningen i mål är viktig. Festisen och såpbubblorna är bara så uppskattade. 

Barn gör som vuxna gör och plötsligt ser man och hör man eftersnacket på barns vis över dagens karta. Då kan man inte annat än mysa och småle!

OL även denna lördag ...

Graderna var 5-6, solen sken och det var bara någon timmas resa till Svanesund. Alltså, blev det start i en ej i förväg inplanerad tävling. Traditionsenligt kördes Orustkavlen, en tvåmannastafett där löparna i laget springer två sträckor var. Det var aldrig aktuellt med någon stafett utan istället en direktbana.

Det var ett litet arrangemang med nära till allt och dessutom varmdusch utomhus. Kul banor i ett snöfritt område. Mycket eftersnack då många dröjde sig kvar denna sköna lördag. Ett charmigt evenemang där några få i Svanesunds GoIF fixade det mesta.

Lite förvånande att inte fler deltog. Är det möjligen stafettupplägget som inte attraherar?

Är de många råden goda?

Det är inte lätt att vara liten. Har vid säsongspremiären kollat in och lyssnat på föräldrars och ungdomsledares goda råd till sina telingar vid starten. Råden är flera och budskapen många. Låtsas för mig själv att jag är en knatte; vad skulle jag göra och hur skulle jag agera? Inte helt lätt faktiskt ...

Hallandspremiären ...

Det var snöfritt och graderna höll sig kring noll. Kyliga Kattegattvindar blåste in över de öppna fälten vid Långasand i Halland. Men vad gör det när två tävlingsdagar står till buds i småkuperad kustterräng. Tur att tävlingarna genomfördes nu innan all undervegetation växt till sig och björnbärssnåren fortfarande var någorlunda passerbara.

Närmare 2000 starter gjordes förutom de omkring 500 som även deltog i Kattegattnatt.  En tävling som enligt utsagor var riktigt vidrig. I ett tidigt skede  sa magkänslan nej till deltagande och uppenbarligen hade magen rätt denna gång. Tyvärr, tyvärr förknippas nattävlingar allt oftare med sly, ris och svårframkomligt. Nu står man där i valet och kvalet; ska det bli någon Häxjakt som inledning på påsken eller inte. Visserligen står det i arrangörens inbjudan: "Terrängen består mestadels av mycket fin skogsmark med vägar och stigar. Några sammanhängande höjdpartier utgör områdets höjdarpartier, dock är kuperingen överlag svag till måttlig. Framkomligheten är mestadels god till mycket god". Dock är det många gånger så att det är liten överensstämmelse mellan vad som står i inbjudan och hur verkligheten faktiskt är.

Men innan dess inbjuder Frölunda OL kommande helg till en utmanande orientering på Salfjället i Mölndal. Ett kuperat och detaljrikt bergsparti som verkligen kräver noggrannhet, fokus och skärpa. Arrangörerna har av någon anledning valt att ha 10-årsintervaller istället för de gängse fem åren. Man testar också fri start för alla klasser över DH 35. Ett bra och "kundanpassat" alternativ. Nu är det fritt fram att välja en starttid som passar. Är det något som kommer att bli allt vanligare?

Varför som ett museum?

Genom åren har många, många klubbstugor besökts och undersökts. Det finns då anledning att reflektera en stund och ställa sig frågan varför de ser ut som de gör oavsett om det handlar om fotbollsklubbar, orientering eller varpa. Varför har man valt att göra muséer av alla dessa lokaler och stugor. 

Väggarna pryds av svart-vita foton som många gånger har antagit en gulblek nyans. Huvudsakligen är det allvarstyngda män som figurerar runt styrelsebord eller poserar med idrottsredskap och pokaler. 
Ett glasskåp av vitrintyp verkar vara en standardmöbel. På hyllorna staplas dammiga plaketter, oputsade pokaler och träsnidade figurer föreställande idrotten som utövas. Oftast brukar dessa prisskåp vara försedda med rejäla låsanordningar. Man frågar sig varför; är det någon som överhuvudtaget skulle komma på tanken att plocka med sig en oansenlig DM-plakett i plåt från 1963 eller en tennpokal som antagit en minst sagt mörkgrå nyans. 
En och annan lagerkrans brukar också vara upphängd. Kransar med band som någon gång för länge sedan varit färgstarka men där glansen flagnat och inskriptionen försvunnit.

Väggarna och hyllorna dryper av forntid och traditioner. Väldigt sällan ser man någon som stannar till, begrundar och tittar på dessa reliker och väldigt sällan ser man foton och annat från nutiden; om det som hänt alldeles nyligen. 

Man kan fråga sig vad man som klubb vill kommunicera och uppnå? Är det en tanke om att det-var-bättre-förr ... eller ska det inspirera till framtida stordåd ... eller vill man hålla liv vid något som i första hand föreningens gamlingar har kopplingar till.
Vän av det förflugna och klubbhistorik opponerar sig naturligtvis nu. Man måste väl vara medveten om sin historia och hedra de som en gång har kämpat och varit framgångsrika!?! Visst  är det så, men med måtta. Tona ner det förflutna och förgångna. Lämna dåtid. (Den egna klubben har valt att rensa väggarna och digitaliserat alla gamla foton och laddat upp filerna på en dator. Nu kan tillbakablickandet göras tillsammans med gelikar framför en skärm i ett hörn av klubbstugan.)

Låt istället väggar prydas med inspirerande bilder. Häftiga nutidsfoton av actionkaraktär. Visionsbilder som skapar känslor, lust och viljekraft. Affischer som signalerar spänning, attraktivitet och kittlar nyfikenheten.
Så snälla alla lokalansvariga, vaktmästare och stugkramare vädra ut museidoften och släpp in frisk livsluft!

Helg med mening ...

Det var småkyligt, graderna var inte många över noll men terrängen var snöfri, lättlöpt och svårorienterad i strandskogen runt Åhus. Tre tävlingar stod på programmet med en inledande nattetapp och sedan en medel och en lång. Det vara bara så härligt att få ge sig iväg vid årets första startpip. Karta och banor var av toppklass. Då står man ut med underdimensionerade och kalla duschar. Sannolikt är det så att vi i framtiden allt oftare får räkna med inskränkningar i duschservicen. Nya bestämmelser vad gäller utsläpp av duschvatten i naturen gör hela hanteringen ännu mera omständig och det blir kanske övermäktigt för många arrangörer. 

Premiärhelgen delades med barn och barnbarn. Det känns ganska häftigt att som 65+ jogga tillsammans med en 8+ till start, småsnacka om hur det känns och byta tankar om hur terrängen ser ut. Och så kommer repliken; du ska väl med till Halland nästa helg farfar! Kan svaret bli något annat än JA ?!?

Hemfärden från Skåne var snörik men ändå måste en tacksamhetens tanke riktas till vädergudarna som skonade säsongspremiären. Nu är det bara att hoppas att allt vidrigt vitt snabbt smälter undan så att inte Hallandspremiären blir inställd.

Uppvaknandet på måndagsmorgonen var förknippad med positiva vibbar från premiärtävlingarna men så kom ilningar av ångest och olust. Reportage och resultat från helgen ska sammanställas för lokalttidningen. Bristen på elitframgångar och profiler är uppenbar. Tänker då på ett antal årsmöten jag övervarit; suckande, muttrande och ojande över pengar som satsas på klubbelit. Och i nästa andetag; suckande, muttrande och ojande över att tidningarna inte skriver något om orientering. Blir lite elak för en stund; alla som suckar, muttrar och ojar sig skulle få prya som radskrivare!

Premiär ...

Så står man då inför en årligen alltid lika efterlängtad och välkommen helg. Nej ... det är inte Vasaloppet som hägrar utan Sverigepremiären i orientering. Som vanligt arrangerar OK Pan en tredagarstävling i Åhus. Omkring 1000 löpare är anmälda, förväntansfulla och laddade för lopp i den lättframkomliga med svårorienterade strandskogsterrängen. Prognoserna säger snöfritt och det är bara att vädja till vädergudarna att inte släppa ner något vidrigt vitt.

Genom åren har det blivit många tävlingar i strandskogen men man har knappast någon direkt lokalkännedom eller fördel av detta. Mängden och virrvarvet av gropar, höjder och stigar samt varierande bansträckningar upplevs alltid som något nytt.

Det är en rutinerad och åldersstigen skara som deltar från den egna klubben samt några yngre förmågor. Lite trist att det inte finns någon i senior- och juniorklasserna. Som skribent i lokaltidningen får blickarna därför riktas till Trollhättans SOK:s juniorer. Av de övriga lokala klubbarna är det bara OK Kroppefjäll som har löpare på plats. Tänk vad det skulle göra gott för orienteringssporten i tvåstadsområdet med några riktigt vassa löpare. Jag har skrivit det förr men måste göra en upprepning; det är bara så viktigt för en idrott att ha framgångsrika profiler. Inte gamlingar som varit med sedan stenåldern utan ung elit. Förhoppningvis döljs han, hon eller de i någon ungdomskull.

Höjdarhändelsen i närområdet under året är annars VM i Strömstad och Tanum. Det är inte ofta ett VM avgörs på hemmaplan. Årets evenemang är det fjärde genom tiderna i Sverige. Det kommer att bli ett stort medialt fokus på orientering i augusti. Och ... ett utmärkt tillfälle för alla klubbar i regionen att utnyttja vågen och ringarna på vattnet. Naturligtvis bör man mobilsera och stimulera  klubbmedlemmarna att finnas runt målupploppen och att delta i publiktävlingar. Inte minst ungdomar som då kan inspireras och kanske, kanske tänds det en gnista. Det blir händelserikt och upplevelserikt med denna fest i väst!

Förvåning ...

Jag blir lite förvånad när jag ögnar igenom årsmöteshandlingar, protokoll och handlingsprogram från ett antal föreningar utifrån rollen som skribent i lokaltidningen. De flesta dokumenten ägnar det mesta utrymmet åt ekonomihantering och fokus på pengar; bokslut, resultaträkning, tillgångar, eget kapital, avskrivningar, balansräkning, prognos och budget. Analyserna är noggranna och ekonomirapporternas siffror granskas in i minsta detalj. Det är bra. Man ska vara omsorgsfull när man hanterar pengar. 

Jag blir förvånad eftersom inte lika mycket omsorg läggs ner på analysera och kommentera själva verksamheten, det centrala, alltså själva grundfundamentet. Visst redovisas verksamheten i tabeller och siffror men inte så mycket mer oavsett om det är nedgång eller uppgång.

Jag blir än mer förvånad över avsaknaden av framtidsbilder; ambitioner, intentioner, visioner och kittlande utmaningar. Har föreningslivet slutat drömma? 

Sannolikt är det så att föreningar sällan stagnerar eller går under på grund av pengabrist utan orsaken är oftast en verksamhet som inte längre lockar. Nedgången kommer smygande. Den syns ofta inte i resultat- och balansräkningar. Tvärtom brukar det många gånger vara så att ett ekonomiskt överskott eller en ökning av det sparade kapitalet skapar nöjdhet men sanningen är oftast den motsatta. Ett ekonomiskt överskott och en växande kassakista är en dålig måttstock på medlemmarnas viljekraft och verksamhetens attraktivitet. Tycker mig se en tendens att man inom föreningslivet anammat företagens sätt att redovisa och mäta hur verksamheten går och detta redovisas då strikt i kronor och ören. Dock finns det en väsentlig skillnad; i företag ska verksamheten generera pengar medan pengarna i en förening ska generera verksamhet. 

En sammanfatttande uppmaning skulle kunna vara att ägna mindre tid åt excelarken och mera tid åt idéprogrammen!