Jag blir lite förvånad när jag ögnar igenom årsmöteshandlingar, protokoll och handlingsprogram från ett antal föreningar utifrån rollen som skribent i lokaltidningen. De flesta dokumenten ägnar det mesta utrymmet åt ekonomihantering och fokus på pengar; bokslut, resultaträkning, tillgångar, eget kapital, avskrivningar, balansräkning, prognos och budget. Analyserna är noggranna och ekonomirapporternas siffror granskas in i minsta detalj. Det är bra. Man ska vara omsorgsfull när man hanterar pengar.
Jag blir förvånad eftersom inte lika mycket omsorg läggs ner på analysera och kommentera själva verksamheten, det centrala, alltså själva grundfundamentet. Visst redovisas verksamheten i tabeller och siffror men inte så mycket mer oavsett om det är nedgång eller uppgång.
Jag blir än mer förvånad över avsaknaden av framtidsbilder; ambitioner, intentioner, visioner och kittlande utmaningar. Har föreningslivet slutat drömma?
Sannolikt är det så att föreningar sällan stagnerar eller går under på grund av pengabrist utan orsaken är oftast en verksamhet som inte längre lockar. Nedgången kommer smygande. Den syns ofta inte i resultat- och balansräkningar. Tvärtom brukar det många gånger vara så att ett ekonomiskt överskott eller en ökning av det sparade kapitalet skapar nöjdhet men sanningen är oftast den motsatta. Ett ekonomiskt överskott och en växande kassakista är en dålig måttstock på medlemmarnas viljekraft och verksamhetens attraktivitet. Tycker mig se en tendens att man inom föreningslivet anammat företagens sätt att redovisa och mäta hur verksamheten går och detta redovisas då strikt i kronor och ören. Dock finns det en väsentlig skillnad; i företag ska verksamheten generera pengar medan pengarna i en förening ska generera verksamhet.
En sammanfatttande uppmaning skulle kunna vara att ägna mindre tid åt excelarken och mera tid åt idéprogrammen!
