O-Ringenveckan är intensiv. Så gott som alla timmar är intecknade med något trots att själva loppen bara tar 30-40 minuter. Veckan går snabbt. Plötsligt är man på hemmaplan igen. Snart är alla kläder tvättade och allt annat iordningplockat ... och dagarna i Sälen känns långt borta.
Det har blivit närmare 40 O-Ringenveckor genom åren. Begeistringen är inte lika hög som under premiäråren. Nu är behållningen umgänget med barn och barnbarn.
Dessutom är O-Ringen mötesplatsen med gamla kompisar, arbetskamrater och andra bekantskaper. Årets arrangemang var OK med råge även om fjällen inte tillhör favoritterrängen.
Intressant att så här i efterhand kolla in hur media har bevakat detta enorma arrangemang. Lokaltidningen TTela har som vanligt varit på alerten. Sportavdelningen satsar på att göra gedigna reportage och har frikostigt med utrymme. Men, men ... det saknas elitprofiler! Visst är det kul att ta del av familjreportage och kids som deltar för första gången men det behövs mer för att höja spänningsnivån.
Annars har den stora snackisen bland tidningsdrakarna varit H 55:an som inledde varje dag med att springa banan i ett fingerat namn för att sedan springa samma bana fast då med sitt riktiga namn och med goda resultat.
Man undrar hur han tänkte, hoppades eller trodde skulle hända genom detta tilltag; vad drev honom att agera på detta sätt? Man undrar och fundrar! Uppenbart är att 55-årsklassen är en kritisk period. Någon tyckare hävdar att det är då man kan göra det "sista rycket" innan krämporna slår till. Den minnesgode kan erinra sig ett annat fusk som gjordes i 55-klassen för ett antal år sedan. Ledaren gjorde en katastrofmiss på en kontroll den tredje eller fjärde dagen och valde att kasta bort kontrollställningen och därmed ogiltigförklarades etappen.
Fortsättning lär följa i denna tragikomiska händelse men det orkar man knappast ta del av. Nu väntar Tibrotrippeln och i slutet på månaden den stora festen; VM i Strömstad!
