Idag drog vi iväg till gamla svampställen vi hade nära det tidigare sommarboendet. Det är en bit dit och inte så lättillgängligt. Men, men där var det inte den minsta antydan till svamp. Sannolikt beroende på att vildsvin huserat i området och grävt upp det mesta av jorden och förmodligen nafsat i sig det mesta. Tillgången på blåbär var inte heller riklig i jämförelse med skogarna runt Vänersborg. Vi cyklade tomhänta därifrån i det sköna vädret. Det enda som störde och framkallade obehagskänslor var huggormen som slingrade sig över vägen. Den var rejält fet och hade förmodligen nyligen slukat en ödla eller kanske en groda.
Jag och Indiana Jones har en stor likhet; äckelkänslor för orm. Under barndomsåren på södra halvklotet var det ofta närkontakt med dessa slingrande varelser. Klarade mig från att bli biten men minns alla varningar, säkerhetsåtgärder, plötsliga språngmarscher och människors uttalade skräck. Det sitter i fortfarande! Märkte det vid mötet idag. Usch och fy! Nu är huggormar inte tillnärmelsevis lika farliga som svart och grön mamba, puffadder och spottkobror men det förbättrar inte tycka-om-nivån.
Messade ovanstående foto till barn och barnbarn och fick snabbt tillbaka en kommentar: mamma och jag sprang på ett ormbo idag när vi var ute och tränade!
