Under gårdagen var det "våravslutning" för 3-stads-veteranerna. Tillställningen avhölls vid Skidstugan i Trollhättan med ett 80-tal deltagare. Först naturligtvis orientering och sedan samling runt sill- och potatisfaten. Så följde sedvanlig genomgång av vårsäsongen och vad som väntar till hösten.
Ragnar som är några år och 90 tog till orda. Av hälsoskäl har han inte kunnat delta de senaste tre-fyra åren men mötte upp denna dag. Han har många strängar på sin lyra, skriver och diktar gärna. Med nedanstående rader beskrev han veteranorienterarens vedermödor:
Jag snubblar mej fram över risiga hyggen,
och surrar kring skärmar likt försommarmyggen.
I tallmossen känns vildmarkens dofter av skvattran och pors
när jag på gammelmansben haltar mot stigarnas kors.
Jag stämplar med pinnen och känner mej glad och förnöjd
Och fortsätter med karta och kompass till en höjd.
som jag finner ganska lätt. Men aj ,aj –kodsiffran är inte rätt.
Jag frågar: var kan jag vara? Men ingen har tid att mig svara.
Då kommer en dam som är rund och go. Kan hon säga var jag är måntro?
Ja hon vet precis var hon är. Pekar på kartan och säger: Du är här.
Jag mumlar ett tack och fortsätter på tunga ben,
och finner att punkthöjden jag sökte var en sten.
Ja det är inte lätt att bli gammal och stel.
Få imma på glaset och läsa fel.
Nu har jag bara sista kontrollen kvar att finna
skall jag behöva hjälp av ytterligare en kvinna?
Nej jag finner den skärmen vid vattenhålet,
Sen på med pinne och full rulle till målet.
Jag flämtar och stämplar ut med hjälp av en funktionär,
men att hitta ryggsäcken får jag en del besvär.
Tittar på klockan och suckar: Å, så mycket.
Tar min ryggsäck och gör sista rycket.
Till duschen jag går med ben som känns tunga,
Och möter andra som ännu är pigga och unga.
Tyvärr är varmvattnet slut för dom sista
Jag står där i duschen och kroppen börjar rista.
Sen när jag till resultatskärmen kommer fram,
Å, du milde, FELSTÄMPLAT; jag får stå där med skam.
Jag drar mej undan, jag är ensam från klubben.
Jag dricker sedan mitt the på stubben.
Åker sen hem till ”Inga” i Tjärtakan.
Och säger det är ju själva fan.
Att de inte kan hänga kontrollerna rätt.
Banläggarn var väl en ung sprätt.
Lugna dej nu, ät nu den mat som du själv har dukat.
Var glad att du inte fötterna stukat.
Sen tar jag fram min karta och säger som så.
Tänk om jag tagit den vägen ändå!
