Idag utsåg tidningen "Svenska Dagbladet" årets bragdmedaljör. En utmärkelse som delats ut ända sedan 1925. Det blev en återvinnare, stavhopparen Armand Duplantis. Han fick utmärkelsen 2022 och så även i år. Hans OS-guld och samtidigt ett nytt världsrekord var ju otroligt enastående eller som juryn uttrycker det: För historiskt OS-guld och världsrekord. En förtrollande höjdare och bragd i särklass!
Regelverket säger att bragdguldet kan utdelas två gånger men för att bli "återvinnare" krävs "en prestation som är i särklass" ... men man kan inte få det ytterligare en gång.
Jag tillhör kategorin som tycker att man bara ska få bragdguldet en gång. Synonyma begrepp till bragd är "stordåd" och "mirakel". Det är något som någon/några gör som är synnerligen oväntat ... helt otroligt ... en "övernaturlig" händelse. Det kan naturligtvis göras vid ett flertal tillfällen och därför har gränsen kompromissats fram: bara två gånger ... ologiskt på något sätt tycker jag.
Så i min värld hade bragdmedaljören inte hetat Duplantis detta år utan istället Truls Möregårdh för bragden att ta silver i bordtennis vid OS i Paris.
Det är inte lätt att vara med i en jury och då enas om ett namn och en bragd. Blickar man bakåt i tiden finns det två "bragder" som kan ifrågasättas:
1959 Fotbollsspelaren Agne Simonsson "för den avgörande insatsen mot England på Wembly". Det var ingen avgörande mästerskapsmatch utan en träningsmatch mot dåtidens giganter.
1986 Brottaren Tomas Johansson "för hans bragdfyllda seger i starkaste konkurrens". Han vann VM i tungvikt detta år ... men två år tidigare vid OS i Los Angeles blev han diskad på grund av doping. Han tog sitt straff, avstängning i 18 månader, men kom tillbaka och vann guld. (Gissar att juryn som utsåg honom idag tycker att det var ett makalöst misstag och feltänk).
