Manegen är krattad …

Nu är allt klappat och klart ... kontrollerna är på plats ... applikationen Meos är programmerad ... kartfilerna är uppladdade på Livelox och redo att ta emot gps-spåren.

Vid niotiden brukar de första veteranorienterarna dyka upp ... visserligen startar det hela först 10.00 men flertalet tillhör kategorin  "early birds".

Årligen arrangerar Vänersborgs SK två deltävlingar, en på våren och en på hösten. De senaste åren har jag och Gunilla själva roddat arrangemangen men nu har nypensionärerna Nisse och Anette anslutit. Skönt att kunna dela på förberedelser och genomförande.

Vi räknar med över 100 deltagare imorgon och då bjuds det på ett nykarterat område dagen till ära. Fyra banor står till buds fördelade på 27 kontroller.

Späckad helg …

Helgen har bjudit på två solskensdagar, en perfekt inramning för både egen orientering och nagelbitande spänning i TV-soffan! För det sistnämnda stod Världscupavslutningen i Schweiz på schemat och det levererades dramatik!

Stafetten var ett sant nöje att följa! Pulsen steg när Hanna Lundberg spurtade ner de favorittippade schweizarna och säkrade den blågula triumfen.

Ytterligare en urladdning och en makalösa kamp bjöds det på i herrarnas knockoutsprint. Inför den avslutande tävlingen ledde Max-Peter Bejmer Världscupen och han kunde, efter en otroligt spännande slutduell mot Norges Kaspar Fosser, greja totalsegern! Vilken prestation och vilket dramatiskt avslut på hela cupen!

Kontrasten mellan helgens tävlingar var slående. På lördagen, i Göteborg, fick man tampas med rejält kuperad och detaljrik terräng. Kartan fullkomligt kryllade av höjdkurvor och små detaljer. På söndagen, i skogarna mellan Vårgårda och Ulricehamn, var det raka motsatsen: detaljfattig och flack terräng fylld med mycket sankmark.

Dessa motpoler är det som gör orienteringen så fascinerande. Det krävs helt olika tekniker och tankesätt för att bemästra de varierande förhållandena. Härligt med motpoler!

Teaterkväll …

Gårdagskvällen avsattes för påfyllning av kulturkontot. Tillsammans med äldsta sonen, svärdottern och broder Bengt kollade vi in komedin  "23 sätt att skildra ett gräl på en buss".

Den handlade om hur man utifrån många synvinklar kan beskriva en och samma händelse; självsäkert, taffligt, förvirrat, i versform, som framtidsvision, en sång, i dockteaterversion osv. Vissa av karaktärerna hade svårt att få fram orden, andra skulle man vilja sätta en kork i munnen på.

Med hjälp av musik, humor och en lekfull känsla för det svenska språket tog Ola Karlberg med oss på en och samma busstur 23 gånger och detta på 23 olika sätt ... det var kul med många skratt!

Sen kvällsvard blev det därefter på O'Learys mitt i Vänersborg. Bengt som inom kort flyttar till Vänersborg uppdaterades om hur livet levs här.

Om ett halvår …

Nu har förberedelserna börjat för en intensiv påskhelg nästa år i Vänersborg! Då blir det en mötesplats för alla orienteringsentusiaster när Vänersborgs SK arrangerar två spännande tävlingar, båda med mål inne i Vänersborgs Arena. Det blir en mäktig inramning!

Det hela drar igång redan på Skärtorsdagen med klassikern Häxjakten. En nattorientering som garanterat kommer att testa både pannlampa och kompass. Banläggarna, Johan Åhlund och Peter Ivarsson, gör då sin debut i lite "större" sammanhang. 

Igår hade vi en träff där jag delade med mig av erfarenheter och tips som lagrats genom åren. Det kommer att bli en lite annorlunda nattävling där delar av banan kommer att slingra sig genom bebyggelse och bostadskvarter! Är övertygad om att det kan bli riktigt kul och omväxlande!

Inför sprinten på långfredagen har en ny karta tagits fram i direkt anslutning till mäktiga Vänersborgs Arena och banorna läggs av duon Maria Kleijn och Peter Cederberg. Maria var en av banläggarna av årets lyckade sprint "Kortfredan".

Att arrangera två tävlingar inom en tidsrymd av knappt ett dygn kräver ett stort ideellt engagemang. Lyckligtvis finns en stor skara av positiva och engagerade medlemmar som brinner för detta!

Flackt på berget …

Denna onsdag levererade vädret solsken från en klarblå himmel. Perfekt för veteranorientering på Hunnebergs sydöstra del, där banorna drog fram genom en terräng så platt att den nästan kändes som en vildmarksvariant av en golfbana.

Efteråt var det dags för en kulinarisk höjdpunkt på berget, lunch på Uppegårdens Viltkök. Det här stället är något extra, med en passion för viltkött som de inte är blyga med att kommunicera. Stora delar av rätterna kommer direkt från området och tillagas med den vördnad det förtjänar. Idag var det en utsökt viltkorv som låg på tallriken.

Vi satt bekvämt utomhus i det härliga vädret, och samtalet flöt på som vanligt. Först avhandlades alla åkommor och krämpor som samlats ihop under veckan. Sedan följde en övergång till samtidsfrågor av varierande slag och vikt. En alldeles vanlig onsdag för traktens veteraner med andra ord.

Är det något lurt …

Denna dag har vi via media många gånger fått ta del av en händelse som uppenbarligen är av monumental betydelse ... Labubu-dockan har hamnat i hetluften. För den som missat detta världsomvälvande drama så handlar det om en liten docka med spetsiga tänder och en stor skalle. Den är en karaktär ur "The Monsters", en bokserie som förmodligen de flesta nog aldrig hört talas om.

Denna lilla pryl säljs av det kinesiska företaget Pop Mart och har blivit föremål för massiv medial uppmärksamhet. Och varför då? Har den löst världssvälten ... uppfunnit en robot som kan sortera tvätt ... eller kan den prata olika språk? Nej, nej den har blivit piratkopierad!

Det verkar nästan som att Svea rike stannade upp och kollektivt tappade hakan över denna ”banbrytande” nyhet. Hur många piratkopior av Rolex-klockor, Gucci-väskor och märkeskläder har vi inte sett genom åren? Därför är det egentligen fullständigt logiskt att även Labubu har råkat ut för samma sak.

I spåren på detta kommer funderingarna. Är det hela bara en PR-kupp, en marknadsföringsåtgärd som verkligen fått ett stort genomslag. Kanske sitter det nu en PR-avdelning på något huvudkontor någonstans i fjärran östern och gottar sig för det lyckade draget ... ja vem vet?!?

Att fundera kring …

Igår, medan jag väntade på barnbarnets prisutdelning, tjuvlyssnade jag på några yngre förmågor som diskuterade starttider för orienteringstävlingar. Konversationen gick ungefär så här:

- Varför måste första start vara redan klockan tio?

- Det är ju vidrigt att behöva gå upp så tidigt!

- Vi hade typ två timmars resa till Rydboholm, sen nästan två kilometer till start, och dessutom en bit att gå till arenan.

- Mina föräldrar väckte mig typ halv sex, bara för att vi skulle hinna ... pust!

Det var intressant att höra deras perspektiv och fundera över varför första start ofta/alltid är så tidig. Är det bara en gammal vana, en kvarleva från tiden då startfälten var betydligt större?

Tidiga starter verkar uppenbarligen vara "jobbigt" för en del, inte minst för yngre och barnfamiljer. Särskilt i ett geografiskt stort distrikt som Västergötland som innebär långa resor. Jag misstänker att en del yngre väljer att avstå från tävlingar om det krävs att de måste dra iväg i svinottan.

Samtidigt vet jag att många i min egen generation uppskattar tidiga starter och inte alls upplever problem. Så hur kan vi hitta en lösning som passar det stora flertalet?

En enkel kompromiss för tävlingar med omkring 500 deltagare eller färre vore att ha första start runt 11-12 och införa så kallad fri minutstart. Då kan morgonpigga ge sig iväg tidigt som vanligt, medan de som är morgontrötta eller har en lång resa kan välja en senare avresetid. Det skulle kunna göra skogssporten bättre anpassad och mer tillgänglig för alla åldrar.

Två guld …

Morgonen började med en tidig uppstigning till ljudet av ösregn. Det var mörkt och ruggigt, och när jag kollade med en snuvig Gunilla stod det klart att hon inte alls var sugen på en DM-start. Vi blev bara tre i bilen som begav sig söderut mot Viskadalen. Svärfottern erbjöd sig att köra, vilket kändes så bra. Att slippa köra är en lyx jag uppskattar.

Resan var lång och väl framme blev det bråttom, bråttom för svärdottern och äldsta barnbarnet som hade långt till startplatsen och ont om tid. Själv hann jag med en kaffekopp i hällregnet innan det var dags att ge mig iväg. För första gången på länge hade jag tagit på mig överdragskläder, vilket var riktigt skönt.

Rydboholms SK bjöd på härlig terräng denna årets sista DM-tävling, och banorna var riktigt bra. Själv kan jag tacka mina värsta konkurrenter för att de gjorde misstag på banan. Med endast 14 sekunder till godo kunde jag därför säkra ett DM-guld.

Nedan en intressant jämförelse med hur ”gårdagens” karta såg ut, ett kartklipp från 1968 … det har onekligen hänt en hel del vad gäller kartstandarden och detaljrikedomen.

På vägen hem stannade vi till för matintag i Borås. Vi hamnade på vårt vanliga ställe på Knalleland. Det blev en bra uppladdning för det som väntade oss genom bilradion: en sanslös kamp om VM-medaljerna i diskus. Det var så otroligt spännande och roligt att få följa Daniel Ståhls monsterkast i sista omgången som säkrade hans tredje VM-guld.

Bollkoll …

Idag skulle Gunilla och jag springa en tvåmannastafett men så blev det inte. Höstsnuvan däckade Gunilla. Istället har jag tillbringat ett par timmar på cykeln och detta enbart på asfaltsunderlag. 

Passade på att kolla in lite rugby, det handlade om ungdoms-SM. Under skolåren i Sydafrika spelades det och kollades det på mycket rugby, då internatskolan i Harburg till stor del präglades av engelsk kultur. Förutom rugby handlade det också om cricket och landhockey. Kan inte påminna mig att någon av sporterna attraherade mig extra mycket, det skulle möjligtvis ha varit landhockey.

Imorgon väntar årets sista mästerskapstävling, DM i långdistans som avgörs i skogarna utanför Rydboholm. Förhoppningsvis har jag då undsluppit höstsnuva!

Förberedelser

Den här dagen har kretsat kring kartor, skog och arrangemang. Istället för att rusa genom skogen med en karta i handen har timmar spenderats på att förbereda ett veteranarrangemang som går av stapeln om knappt två veckor. Det är bland annat banläggning och allt annat som hör till en orienteringstävling.

Det är en syssla som numera går på rutin, efter alla de år jag varit involverad på olika sätt. Kan  konstatera att det är så otroligt mycket enklare idag än för bara några decennier sedan. Då var det manuellt arbete med allt från att rita kartor till att räkna ut tider. Idag har datoriseringen revolutionerat skogssporten. Att ta fram kartor, lägga banor och administrera tävlingar, inklusive tidtagning och resultatlistor har blivit så mycket enklare. 

Men ... trots all teknik måste man ändå ut i skogen och hänga ut kontrollmarkeringarna. All modern teknik måste också hanteras och "programmeras".

Och oavsett hur mycket tekniken förenklar, är det ändå den mänskliga ”touchen” som gör en orienteringstävling lyckad. Att veta var man exempelvis ska placera kontrollerna och att kunna föreställa sig hur löparna kommer uppleva banan är en kunskap som bara kan fås genom erfarenhet. Och det är just det som dagens arbete har handlat om.

Brostopp …

Igår kväll kom ett meddelande om att Dalbobron som förbinder Vänersborgs västra och östra delar hade stängts. Gissar att de flesta tänkte att det kanske var broklaffen som fastnat eller att det varit någon olycka. Men, men så kom ett förtydligande: Dalbobron stängs omgående, då brister har upptäckts i brostödet. Bristerna, som upptäcktes i samband med en rutinmässig inspektion, är så pass allvarliga att delar av bron inte uppfyller kraven på säkerhet. Detta gör att bron nu stängs fram tills dess att fler kontroller och nödvändiga reparationer utförts. Bron stängs för såväl gående och cyklister som för bilister.

Det lät allvarligt och är allvarligt ... vilken tur att det inte hann hända något riktigt allvarligt. Nu blir trafikleden avstängd i minst ett halvår och det har naturligtvis konsekvenser för många. För vår del förlängs gång- och cykelvägen till orienteringsklubbens anläggning från omkring tre till tretton kilometer och bilvägen blir ännu längre.

För många är det lite chockartat men gissningsvis dyker det upp alternativ inom kort och så får man koppla in gilla-läget-attityden!

Tufft var det …

Det verkar som att vädergudarna har en extra plats i sina hjärtan för Trestadsveteranernas onsdagsorienteringar. Återigen bjöd de på en strålande dag, med en himmel så klar att den nästan bländade och en sol som värmde rejält.

Men det var inte bara solen som var "het". Terrängen i de södra delarna av Stenungsund bjöd på en rejäl utmaning. Med många höjdkurvor, täta enebuskage och kontroller som var både luriga och kluriga, fick deltagarna verkligen jobba hårt. Utbruten start och tillika mål gjorde att stegen blev många fler än vanligt.

Efter den krävande orienteringen smakade lunchen extra bra. Ett gäng hungriga veteraner slukade en "trerätters" och njöt av en lång, avkopplande stund sittande utomhus i det härliga vädret.

Nu återstår bara att hålla tummarna för att de som styr vädret fortsätter att vara på lika gott humör under de kommande veckorna.

Det här med klåda …

”Har man klåda gäller det att klia på rätt ställe!" Ordspråket är en uppmaning till eftertänksamhet. Det är en påminnelse om att inte bara agera på impuls eller att skjuta från höften. Det kloka agerandet handlar om att stanna upp och fråga sig själv: "Är detta verkligen den verkliga orsaken till problemet, eller bara en yttre manifestation?" Genom att fokusera på rötterna istället för grenarna, kan man sannolikt uppnå en mer varaktig och meningsfull lösning.

Ett exempel är på sin plats. Har den senaste tiden läst, hört och snappat upp att det skulle vara ett lyft och en vitalisering för tävlingsdisciplinen nattorientering om man tog bort reflexstavar som kontrollmarkering. Motiveringen är att de reflekterar alldeles för bra och med dagens ljusstarka pannlampor förenklas orienteringsmomentet, det blir inte längre någon utmaning! Det hänvisas också till att i Finland har man förbjudit användandet av reflexer.

Dock kan konstateras att nattorienteringen tappar mark. Startfälten blir allt tunnare när exempelvis distriktsmästerskapen avgörs runt om i vårt avlånga land. En titt i resultatlistor visar att det är allt annat än hårda och jämna duster i de olika tävlingsklasserna, tidsdifferenserna är stora.

Jag har svårt att tro eller förstå, hur mycket jag än anstränger mig, att orsaken skulle vara att reflexstavarna lyser för mycket. Istället tror jag att det nu verkligen gäller att "klia på rätt ställe"!

I min värld kan man finna orsakerna till stagnerande intresse och stora tidsdifferenser till andra orsaker än kontrollreflexer. Det handlar bland annat om bushig och svårframkomlig terräng, kontroller som göms och trycks ner i bergsskrevor eller sticks in i täta buskage. Vidare om banor som generellt är för krångliga eller svåra, då hjälper inte ens en ljusstark pannlampa.

Det finns alltid en fara med att agera utifrån impulser och hugskott. Oftast saknas då ett tankeled; vad vill man åstadkomma/uppnå genom att göra det ena eller det andra?

Så utifrån ovanstående exempel bör frågan ställas vad vill man åstadkomma och få att hända genom att ta bort kontrollreflexer?

Makalöst …

En känsla i magregionen, trots att det egentligen inte borde finnas någon. En måndagseftermiddag i september, TV-rutan lyser. Det är dags för VM-final i stavhopp.  Allt är givet på förhand. En förlust? Den fanns inte på agendan. Guld? Så gott som 100 procent säkert.  Det finns en atlet, en Duplantis som har dominerat sin sport fullständigt, som har tagit stavhoppet till nya höjder.  Sannolikheten att det skulle bli något annat än guld var så gott som obefintligt.

Men ändå.  Trots alla fakta, all statistik och all logik, så sitter man där i TV-fåtöljen med en känsla av pirr i kroppen.  Varför? För att i den oförutsägbara världen av idrott, kan vad som helst hända.  Osäkerheten är en ständigt närvarande skugga.  Turen och oturen kan spela överraskande spratt, en tiondels sekunds misstag, en plötslig vindpust, ett litet felsteg kan vända allt upp och ner.  Därför håller man andan.  Därför hoppas man, trots att man vet.

Tre timmar senare är finalen avklarad. Det blev guld.  Precis som förväntat.  Men det är inte guldet man kommer att minnas mest.  Det är den där stunden efter guldet, när ribban höjdes ... 6,30 meter. En höjd som ingen människa har klarat tidigare.  Ett världsrekordförsök ... som lyckades!

Det blev guld, visst. Men den stora grejen, det som gjorde den tidiga eftermiddagen, det var det där världsrekordet.  En påminnelse om att även när allt är givet på förhand, så är det alltid värt att titta. För ibland, när man minst anar det, får man vara med om något som är så makalöst skickligt, så fantastiskt och så himla kul.  Och det ... det är idrott.

 

Sicket jäkla väder …

Usch, vilket skitväder! Det är nog den mest kärnfulla sammanfattningen av dagens medeldistans i bergen sydost om Lilla Edet. Det öste ner, och för första gången på länge kändes det verkligen kallt. Det var en sådan där ogästvänlig höstdag som kröp in i märgen.

Trots det eländiga vädret hade OK Gipen fixat till riktigt tuffa och utmanande banor. De var tekniskt krävande och krävde fullt fokus hela vägen. Jag såg knappt någon annan löpare och stundtals kom den där gnagande känslan: "Är jag verkligen på rätt ställe?" 

Jo då, jag försökte vara extra noggrann men ändå blev det ett tidstapp på knappa två minuter.

Efter loppet var det skönt att kliva in i värmen och njuta av en skön varmdusch. Det blev dock ingen lång fikastund eller mycket eftersnack. Det tokregnade så de flesta ville bara åka hem så fort som möjligt.

Hemma var det bara att dumpa sig i soffan och sjunka in i spänningen från VM i friidrott. Och vilken härlig uppvisning  det blev! Andreas Almgrens monsterspurt på 10 000 meter resulterade i en bronsmedalj ... det värmde verkligen!

SM-guld …

Morgonen bjöd på en dos av lokal kultur. En lugn förmiddagstur i närområdet, där vi stannade till vid små ateljéer och gallerier för att se vad bygdens konstnärer hade skapat. Det är alltid kul att se den kreativitet som bubblar under ytan, även om det sällan resulterar i att något konstverk får följa med hem.

Hemma igen var det raka vägen till paddan för att följa veteran-SM i orientering som avgjordes på Öland. Pulsen steg omedelbart då vi hamnade mitt i den nervkittlande avslutningen i H45-klassen. Och vilken avslutning det blev! Vi ser hur yngste sonen kniper segern med bara sju sekunders marginal.

Segern kändes lite speciell med tanke på hur det lät från honom bara dagarna innan. "Ont i hälsenan, kroppen känns seg och förra helgen fick jag en pinne i ögat," klagade han och avslutade med en suck: "Jag åker dit i alla fall, mest för att coacha klubbkompisarna."

Hans pessimism överraskade mig dock inte det minsta. Jag har hört det förut. Genom åren har hans "dåliga form" och "deppiga känsla" inför tävlingar ofta vänts till något helt annat när startpipet väl har ljudit. Oavsett detta, ett stort grattis till en god prestation!

Mästerskapshelg …

Under helgen står mästerskap i fokus, med en stor mängd på 88 SM-tecken som ska delas ut i orientering. Deltagare i alla åldrar, från ungdomar till veteraner, gör upp om medaljerna i disciplinerna sprint, medel- och långdistans.

Ungdomarna, i åldrarna 15 och 16, tävlar i Säffle. Deras mästerskap inleds med sprint på fredagen, följt av långdistans imorgon och avslutas med stafett på söndag.

Juniorer och seniorer samlas i Örebrotrakten för att tävla på långdistans. Äldsta barnbarnet är på plats, men hans yngre bror tyvärr fått lämna återbud på grund av återkommande förkylningar.

Trots veteranmästerskapen har vi gjort ett val, som vad vi förstått överraskar många. Vi väljer att delta i "Göta Älvdalsträffen" i Lilla Edet på söndag. Den planerade resan till veteran-SM i Böda på Öland las på hyllan. Även om terrängen och miljön lockade kändes den långa bilresan och det tajta tidsschemat med tre tävlingar under två dygn, plus långa väntetider, inte riktigt värt besväret.

Även om SM i orientering är stort, överskuggas det av VM i friidrott i Tokyo. Det ska bli mycket spännande att kolla in uppgörelserna som går av stapeln i Tokyo. 

Det lär vara varmt där just nu och jag drar mig till minnes när vi själva var där för två decennier sedan. Vi sprang orientering med typ 40 varma grader och det var svettigt, tufft och krävande. Förstår tillfullo farhågorna deltagarna på de längre löpdistanserna känner. 

Löp och salt bad …

Vilken toppendag vid Sparreviken! Söder om Ljungskile var hösten på sitt allra bästa humör med strålande sol och över tjugo härliga grader i luften. Perfekt för dagens veteranorientering! Och som grädde på moset var det salta havet så inbjudande att många av de över hundra deltagarna passade på att ta ett dopp, det var uppfriskande!

Vi skippade den vanliga lunchsittningen för att maxa njutningen av vädret och havet. Istället var vi en mindre grupp som dröjde sig kvar för ett långt och mysigt eftersnack vid strandkanten. Allt möjligt ventilerades, från hundars aptit till upplevelser på dagens banor i det kustnära området. Lite diskussion om kartkvaliteten blev det förstås, men det glömdes snabbt bort när vi insåg hur lättframkomligt det ändå var, trots de stundtals branta bohusbergen. Vi har haft tur denna höst med många soliga orienteringsdagar!

Illa, mycket illa …

Gårdagens VM-kvalmatch mot Kosovo var en riktig besvikelse, särskilt efter den tveksamma insatsen mot Serbien i fredags. Den dåliga magkänslan inför matchen besannades tyvärr. Nu står ledning, spelare och alla intressenter inför en tid av grundlig rannsakan och analys. Det är sannolikt att förbundskaptenens position kommer att ifrågasättas.

Min egen analys är att laget helt enkelt får "ro med de åror man har". När ett par framstående profiler är borta blir det tydligt att spelarmaterialet inte håller den standard som vi kanske tror. 

Jag upplever att vi emellanåt blir "lurade" av media och experter som övervärderar lagets förmåga. Förbundskaptenens positiva attityd är en del av hans roll, men den kan också ge spelarna en felaktig uppfattning om att de är bättre än de egentligen är. Detta smittar naturligtvis även av sig på oss supportrar.

Även om en VM-plats fortfarande är inom räckhåll krävs en rejäl ansträngning framöver. Landslaget måste nu fokusera på det hårda arbetet: att nöta in spelsituationer och lägga all energi på planen. Mindre tid bör ägnas åt rampljusen, övergångssummor och personlig lyx. Samtidigt bör media och andra intressenter sluta med sitt ”gullande” och inta en mer kritisk och ifrågasättande attityd. Om fotbollen vill fortsätta kalla sig nationalsport, vill nationen att laget levererar!

Höjdare även idag …

Ibland ändras planerna. Av olika skäl kunde vi inte springa Västergötlands DM-stafett denna dag. Vi tog oss istället an Bohuslän-Dals långdistans strax utanför Lysekil. Och vilken härlig tävling det blev!

Om gårdagens medeldistans utanför Borås var en riktig höjdare, så måste Stångenäs AIS arrangemang idag få samma betyg. Det var en sådan där dag då man njöt som orienterare. Terrängen var lagom tuff, kartan var fin och banorna bjöd på utmanande orientering. Lägg därtill ett kanonfint höstväder och ett perfekt arrangemang.

Som löpare från en västgötaklubb fick vi inte tävla om DM-tecknen, som enbart är för klubbarna i Bohuslän och Dalsland. Men det spelade mindre roll, för i övrigt var det som en helt vanlig tävling för alla. Det är en stor fördel med de nya förhållningssätten som gör att DM-tävlingar numera är öppna för löpare från alla distrikt. Det gör att fler kan delta utifrån varierande behov och önskemål.

Höjdar-DM …

Nu är det DM-tider ... Distriktsmästerskapen har i de flesta idrotter reducerats till något marginellt men bland orienterarna har det fortfarande hög status. Det kämpas om individuella DM-tecken på lång-, medel- och sprintdistans samt natt. Så tillkommer stafett och de senaste åren också sprintstafett. Sprintdistanserna avverkades under maj månad övriga nu i september.

Denna lördag drog vi till Målsryd sydost om Borås. Där arrangerades medeldistans för västgötadistriktet på ett förträffligt sätt av Hestra IF och Bredareds IF. Vädret var toppenhärligt, det var skön terräng, finfin karta, bra banor och suveräna kringarrangemang. Det kan helt enkelt inte bli så mycket bättre.

Men det var en bit från Vänersborg. Jag brukar hävda att det aldrig är långt (eller för långt) till en orienteringstävling men om man ska ratta bilen 2x2 timmar, då blir det långt och det känns riktigt långt. Mycket köra för ett lopp som var avklarat på under halvtimmen.

Imorgon väntar ytterligare en DM-dag!

TV-pris …

Igår kväll slog jag mig ner i soffan och kollade på Kristallen-galan. Ett utmärkt sätt att få koll på den svenska tv-floran och upptäcka program man kanske missat. Kul att se alla som tar hem priser för sina insatser.

I pristagarnas tacktal underströks vikten av att "framgången" bygger på mycket lag- och teamarbete. Det är sällan en tv-produktion är en enmansshow. Bakom varje program, oavsett om det är en granskande dokumentär, en stor underhållningsshow eller en sportproduktion, står ett helt team av producenter, manusförfattare, fotografer, redigerare och många fler. Talen lyfte verkligen fram den kollektiva insatsen som ligger bakom framgången.

"Spökjakt" blev tittarfavoriten. Det var inte första gången. Programmet, med Joakim Lundell i spetsen, har vunnit den här kategorin flera år i rad, vilket visar på ett starkt intresse från tittarna ... dock tillhör inte jag den skaran.

Årets sportproduktion blev SHL i TV4 Play/TV4. Jag kollar på mycket sport men inte särskilt många minuter ägnas åt "serieharvandet" i exempelvis fotboll och ishockey. Därför är mitt omdöme om SHL varken bu eller bä.

"Kristallen" är en bra påminnelse om hur många olika genrer och program som produceras i Sverige. Det finns något för alla smaker och det är kul att lära känna programmen som publiken och branschen tycker sticker ut. Dock fick ett av mina favoritprogram "Svenska Nyheter" ingen utmärkelse.