Visst är det underbart hur en radioterapeut kan få en att reflektera över tillvaron. När denne med lugnande röst förkunnade att meningslöshet är frånvaro av orientering, satte jag nästan kaffeskvätten i halsen.
Citatet kommer ursprungligen från författaren och psykologen Viktor Frankl. Han hävdade att människan drivs av en "vilja till mening", och att meningslöshet uppstår när denna längtan inte tillfredsställs. Enligt Frankl söker vi alla efter ett syfte, något som ger vårt liv värde och betydelse.
Men i min värld ... där livet är en enda stor orienteringstävling, betyder "frånvaro av orientering" att jag har glömt kompassen hemma, tappat kartan i en bottenlös sankmark och att kontrollerna inte finns där jag trodde (eller i alla fall hoppades).
Men ... tydligen är jag emellanåt inte ensam om att känna mig vilsen. Unga människor idag är, enligt terapeuten, mer apatiska och deppiga än en regnig lördag i juli. Hon radade upp orsaker som fick mig att glorifiera den goda gamla tiden då man bara behövde välja mellan att kanske bli brevbärare om inte rörmokare:
Den ökade valfriheten är en orsak till allt ont. Förr fanns det bara fem smaker på glass, nu finns det femtielva och man får ångest bara av att stå i kön. När allt är möjligt, blir inget riktigt värt att välja. Det är som att ha en hel skog av kontroller att välja bland, men ingen aning om vilken som är nästa på din bana. Total förlamning!
Så har vi samhällsförändringarna. Världen snurrar snabbare än en vilsen orienterare i en snårskog, och det blir svårt att hitta sitt "fotfäste" eller en känsla av tillhörighet. Jag menar, vem har tid att hitta sig själv när man måste hålla koll på den senaste virala TikTok-dansen och samtidigt förstå kvantfysik?
Åsså de sociala medierna där andras liv är så putsade och perfekta att man undrar om de ens svettas när de springer på sina "unika vägar". Att scrolla igenom Instagram är som att titta på en karta där alla andras rutter är perfekt inritade, medan din egen bara är en enda stor, luddig kludd.
Slutligen bristen på tydliga samhällsnormer som flutit bort som en borttappad sportidentpinne. Förr visste man vad man skulle bli, när man skulle skaffa hus, hund och häck. Nu är normerna så flytande att de lika gärna kunde vara ett sumpområde utan fast mark. Och vem behöver en kompass när man inte ens vet åt vilket håll man ska?
Så nästa gång någon pratar om "meningslöshet som frånvaro av orientering", ska man veta att det inte bara handlar om att känna sig vilsen i livet, utan också om att det saknas tävlingsarrangemang eller "Veckans banor" ... är det inte det som är den verkliga tragedin?
Kanske borde fler terapeuter rekommendera en bra karta, en snabb SI-pinne, en tumkompass och ett par VJ-skor istället för djupa samtal.
