Revidering av orienteringskartor är i dagarna högst aktuellt. Inför kommande arrangemang behöver Vänersborgs SK uppdatera kartområden, ett arbete som kräver professionell expertis.
Som tävlingsorienterare har jag förstås mina synpunkter. Jag kan stundtals vara kritisk, trots att jag är djupt medveten om de komplexa svårigheterna och alla de avvägningar en kartritare måste göra. Det är en balansakt.
Det är alltid intressant att jämföra kartstandarden "då" och "nu". Utvecklingen har varit enorm när det gäller färger, karttecken och framför allt detaljrikedomen. Just detaljerna är den stora utmaningen idag. Hur detaljerade ska kartorna egentligen vara? Trots strikta kartnormer och regelverk kokar det hela tiden ner till tolkningar och subjektiva överväganden som den enskilde kartritaren tvingas/måste göra. Mina senaste samtal med kartritare Göran O. som nu inleder arbetet har kretsat just kring detta.
Samtidigt slår det mig en tanke som är lite motsägelsefull. När man väl befinner sig i tävlingsmomentet, sorteras en stor del av kartans omsorgsfullt redovisade detaljer aktivt bort. De minutiöst identifierade och inritade terrängföremålen negligeras. Att försöka "läsa av" varje enskild sankmark, punkthöjd eller stenblock skulle ta alltför lång tid. Istället uppfattas terrängen i ett mer övergripande och "grövre" perspektiv .... inte helt olikt hur kartorna såg ut förr.
Det är i detta gränsland mellan kartritarens strävan efter maximal precision och orienterarens behov av snabb, förenklad läsning under hög ansträngning som blir lite paradoxal.
