Finansmännens programförklaring innehåller fem utgångspunkter som känns igen från decennier av idrottspolitiska "mantran": skapa en starkare spelarutvecklingsstruktur, stärka klubbar och klubbutveckling, finansiera fler läger och internationella tävlingsresor, anordna fler tävlingar på hemmaplan och erbjuda finansiellt stöd i början av proffslivet. Förslagen i sig är knappast banbrytande; det är kapitalets storlek som är det intressanta.
Svenska Tennisförbundet, liksom majoriteten av svensk idrott, är en ideell organisation byggd på en demokratisk struktur. Beslutsmakten ligger hos medlemsföreningarna, vilka utser den styrelse de anser bäst kan utveckla förbundet.
När aktörer från den kommersiella sfären engagerar sig i den ideella sektorn tenderar de, mer eller mindre medvetet, att försöka påtvinga ideella organisationer sina egna styrmodeller. Uppvaknandet brukar bli omilt när dessa kommersiella logiker konfronteras med idrottsrörelsens verklighet.
De ideella och de kommersiella världarna styrs av olika antaganden och intentioner. Att försöka blanda styr- och ledningssystem från dessa skilda världar vare sig det gäller kommersiella, offentliga eller folkrörelsebaserade är i grunden problemfyllt.
Finansmännens ambitioner måste sannolikt omprövas och hitta en annan inriktning, en som respekterar och utgår från idrottsförbundets specifika natur och dess demokratiska förankring. Det borde inte vara så svårt. Organisationer är olika och det är avgörande att styra dem därefter!
