Minnet bedrar, men det var runt 1990-talet och i början på november. Det var dax för partävlingen Silvatrofén eller som den heter nuförtiden Uddevallatrofén. Konceptet var detsamma som idag med gemensam start någonstans på Herrestadsfjället och ärtsoppa efter loppet.
Sprang tillsammans med äldste sonen som var 10-11 år. Det var häftigt och det var en upplevelse för honom vad jag minns. Banan var svår så det var huvudsakligen fadern som skötte orienteringen och låg i täten.
Under helgen var detta 27-28 år sedan loppet med sonen men denna lördag var det återigen dax. Nu med äldste sonens äldste son som nyligen fyllt 10, alltså barnbarnet. Denna dag var Herrestadsfjället riktigt vresigt och banan tuff. Junioren kämpade på i kylan och snögloppet och hade det tufft. Hjälp, var det smart att ta med honom, var en tanke som återkom flera gånger under loppet. Men, det var bara att gilla läget och med några dygns distans till det hela var det en upplevelse och en erfarenhet för honom; ibland är det bara att gilla läget och kämpa på!
Banan var som sagt svår så det var farfadern som skötte navigerandet och farthållningen förutom när det blev lite stig- och väglöpning. Fortfarande gäller "gammal är äldst" men hur länge till? Ett år till eller två, sedan har den gamle sannolikt ingen chans vare sig löp- eller orienteringsmässigt.
Detta skifte, rollbyte eller scenförändring har LÅ Larsson från Örebro så målande uttryckt i denna lilla reflektion som publicerades i Skogssport för 26-27 år sedan:
Det började med att vi tittade på bäckar och stora stenar. Vi gick motionsspåret och jämförde naturens skapelser med kartan. Bäckarna var små smala blåa streck, stenarna svarta prickar och fälten gula. Han tyckte det var ganska enkelt. Men varför var skogen vit och inte grön?
Han hade börjat nybörjarkurs. Där lekte ungarna kartstafett och sprang efter skärmar runt korta slingan. De sprang som vinthundar med glänsande ögon och föräldrarna hann inte med.
Han pluggade karttecken; stenmur, kraftledning, hus och stigar. Branterna såg ut som slott i bilatlasen. Svart kunde ha en massa konstiga tecken, även alla som ledaren tyckte att ungarna skulle vänta med.
För nybörjarföräldern gällde det att ligga steget före, kunna teckenlistan, snacka karta och vägval med klubbens gamla rävar. De myste över de nytillkomna medlemmarna, förvånades och förfasades över alla dumma frågor, men försökte godmodigt förklara alla självklarheter.
Sen åkte pappa och pojke på tävlingar och gick direktbanor tillsammans. Vi diskuterade allt som dök upp efter vägen: gropar, brunnar, kojor. Han lyssnade på pappas förklaringar.
Snart började han springa själv. Men säkerheten fanns där hela tiden, pappa sprang efter. Han stannade i stigkorsningarna, väntade in pappa, höll kartan rätt och pekade ut hur han tyckte han skulle springa. Det fanns egentligen bara ett vägval på den här nivån, men även det måste diskuteras förstås. Han funderade. Är det däråt , pappa? Vi fortsatte, jovisst det stämmer med kartan, där kommer ju bäcken.
Följeslagaren släpper taget efter hand och börjar smyga i buskarna. Det fick bara inte hända att killen kom vilse och blev skrämd.
Vi började plugga in nästa symbolspråk; definitionerna. Varför olika tecken på kartan och här? Han kritiserade med barns logik, han hade ju rätt. Och varför står sänkan upp på definitionerna, den borde ju vändas så att att figuren sjunker neråt?
Han växer sig in i klasserna. I H 12 har vi mycket att prata om: vägval, kompassen, höjdkurvorna. Han lyssnar på pappas undervisning och utläggningar: så här kunde du ha sprungit istället, eller hur?
Nu är tanden blodad, vi åker på på tävling efter tävling, helg efter helg, i ur och skur. Tävlingsplatsens alla mysterier och rutiner har vi lärt oss. Pappa ligger fortfarande steget före, undervisar, tröstar och grattar.
Nybörjargruppen skjuter i höjden och fyller omklädningsrummet i klubbstugan med grova målbrottsröster. Nu åker gänget på teknikträning i bergen och far land och rike runt på tävlingar, utan föräldrar gudbevars.
Pappa har mödosamt tagit sig upp från H 17 N till bottenskiktet i H 40 B. Någon gång råkar han ta sig in på den övre delen av resultatlistan. Fjortonåringen flinar skälmskt och undrar om någon har mutat sekretariatet. Ibland har vi samma sträckor och kontroller, men pappa blir frånsprungen.
I väntan på prisutdelningen visar han sin bana och frågar hur farsan sprungit: men pappa varför tog du stigen där, vilken omväg, ser du inte den långa sänkan, den leder ju rakt fram till skärmen. Jovisst, tänk att jag inte såg det vägvalet. Sonen undervisar och förklarar!
