Vardagsarbetet i en genomsnittlig förening kan inte jämföras med tillvaron i ett företag eller inom en myndighet. Arbetet som utförs sker huvudsakligen på människors begränsade fritid och många gånger med bristande tillgång på hjälpmedel och andra resurser. Det är svårt för en klubbledning att ställa krav; man kan inte beordra; man kan inte kräva (möjligtvis vädja); man kan inte tvinga människor att vilja. Tiden för föreningsarbetaren är starkt begränsad. Även om man skulle vilja medger inte omständigheterna att tid alltid kan avsättas till diskussioner om exempelvis inriktning, värderingar och förhållningssätt.
Här finns ett glapp mellan idrottens överbyggnad (Riksidrottsförbund och Specialförbund) och föreningsarbetaren. RF och SF med anställda medarbetare och funktionärer kan på sin arbetstid ägna en hel del tid åt att tänka, fundera, diskutera inriktningsfrågor, förhållningssätt och så vidare. Man har också tid och en skicklighet att formulera PM, anvisningar och riktlinjer som ”trycks ner” till föreningslivet. Mottagaren, föreningsarbetaren och utföraren, känner oftast en otillräcklighet i att hinna med. All ordinarie verksamhet ska rulla på och/men samtidigt ska man tänka om och tänka nytt, utveckla och förnya.
Detta glapp är en stor utmaning för idrottsrörelsen men också en förklaring till att saker överhuvudtaget inte händer eller kräver lång, lång genomförandetid.
