På Riksidrottsmötet diskuterades som vanligt jämställdhetsfrågor. Trots alla beslut och goda intentioner som förekommit de senaste decennierna har uppsatta mål inte nåtts vad gäller representation i olika beslutande organ. Jämställdhet går uppenbarligen inte att kommendera fram.
Man kan fundera på varför, att trots rörande enighet, det ändå går trögt och långsamt.
Jag tror inte att någon egentligen idag är emot jämställdhet med allt vad det innebär. Tror att det mera handlar om att man inte orkar!
Man kan många gånger i samhällsdebatten få uppfattningen att föreningar i allmänhet finns till och har bildats för att vara ”good guys” i samhället. Man ska vara en faktor som värnar och ombesörjer människors behov av mötesplatser och gemenskap och man ska vara en aktör som är med och skapar ”det goda samhället”.
Nu finns det sannolikt många föreningar som har denna ambition och effekten av det man gör är gott men det är inte alls säkert att detta är/var den bidragande faktorn till att föreningen bildades.
Det är eller var sannolikt andra bevekelsegrunder, som till exempel att man i första hand vill idrotta, vara med i ett idrottsligt sammanhang, tävla, eller som förälder slussa in barnen i en utvecklande verksamhet. Detta vill man göra tillsammans med andra som delar eller är hängivna samma intresse.
Föreningen bildades inte, och verkar inte i första hand, för att till exempel säkra allas rätt att vara med eller verka hälsobefrämjande i ett vidare perspektiv. Frågor som rör exempelvis jämställdhet, jämlikhet, mångfald och integration är underordnade.
Än en gång, det betyder inte att det finns ett ointresse eller brist på empati utan man ser föreningsengagemanget i första hand som ett sätt att kanalisera de egna intressena och behoven.
