Kommande helg samlas hela idrottsrörelsen till Riksidrottsmöte för att slå fast och besluta om en framtida inriktning. Många kloka och utvecklande åtgärder kommer sannolikt att diskuteras. Men frågan är vilket genomslag besluten kommer att få.
I organisationsskisser finns oftast Riksidrottsförbundet (RF) överst i systemet och under denna nivå alla specialidrottsförbund (SF) och distriktsidrottsförbund (DF). Under respektive SF finns föreningarna.
När man ser denna struktur likställer man den ofta med det som är karaktäristiskt för företag eller myndigheter; topp styr botten. Beslut och inriktningar som fastslås i toppen ska följas och verkställas av leden nedanför. Det finns ett antagande att organisationsled längst ner i systemet följer direktiv och anvisningar. Man lyder och är lojal!
Detta synsätt och förhållningssätt blir oftast en chimär. Föreningar är och vill oftast vara självständiga och inordnar sig i systemen så länge det passar de egna önskemålen och intressena.
RF/DF som övergripande paraplyorganisation spelar oftast en undanskymd och marginell roll utifrån föreningens perspektiv. SF har ett större inflytande men även gentemot ett SF värnar föreningen om sin självständighet. Det finns stundtals en avvaktan och tveksamhet till det egna förbundets agerande.
Konsekvensen av detta är att det är svårt att föra ner intentioner, ambitioner och inriktningar ”uppifrån” till vardagsarbetet i föreningen. Sannolikt lutar sig föreningen främst till det egna förbundets inriktningsdokument (om man nu över huvud taget gör detta) men ytterst styr man sig själv utifrån egna önskemål, antaganden, värderingar och traditioner.
Det är inte lätt att styra folkrörelser!
