Gårdagskvällen var en enda lång och intensiv regnskur. Där stod man ute i skogen, dyblöt och skickade ut kidsen på en bana för att träna förståelse av höjdkurvorna, kartans svåraste tecken. Området hade valts med omsorg typ att sikten skulle vara någorlunda god. Kartan hade justerats genom att sankmarker, stenar och andra detaljer hade tagits bort för att fokus enbart skulle inriktas på höjdkurvorna. Först sprang var och en enskilt och därefter gick vi tillsammans banan ytterligare en gång. Extra långa stopp gjordes för att kolla in sänkor och punkthöjder. Då plötsligt skiner en av kidsen upp och säger; nu fattar jag!
Tänk att dessa tre ord kan innebära så stor glädje för en ledare/instruktör/tränare!
