Så här i jultider håller partiledarna sina traditionella tal och djupintervjuas i olika media. Naturligtvis är statsministern extra utsatt och intressant utifrån sin position. Man avundas inte direkt honom och det märks när han ska försvara ett statsråd eller ett beslut som han inte gillar. Oj, vilka krumbukter det blir och man undrar om det är någon som förstår något när han förklarar och försöker lägga tillrätta.
Reportrar grillar honom och det är många gånger märkliga och fascinerande orddueller som spelas upp. Senast handlar det om regeringens beslut vad gäller ensamkommande från Afghanistan. Pressad av regeringskollegerna Miljöpartiet tvingas statsministern att ställa upp på beslut och ställningstaganden. Hela hans kroppsspråk visar hur obekväm han känner sig. Alla vet dessutom att eftergiften han och hans parti gör inte en sekund handlar om värnandet om ensamkommande utan enbart är för att rädda regeringssamarbetet. Vid utfrågningar ställs heller aldrig den självklara frågan: görs detta för att hålla samman regeringen? Men å andra sidan om han fick frågan skulle han naturligtvis dementera och med kraft understryka att det naturligtvis inte handlar om det.
Undrar hur ofta han i sin ensamhet suckar och stönar eller sparkar i väggen av ilska och frustration. Det kan inte vara lätt att vara statsminister.
