Vi cyklar på halvön Médoc utmed flodmynningen Girondes västra strand. Vingårdarna avlöser varandra och över allt odlas druvor.
Dagen idag tillägnades druvan med ett besök på en av många vingårdar.
Vi gick en ingående presentation av hela processen från ranka till flaska innan vinprovningen började. Intressant som vanligt men oftast glömmer man av det mesta när man står på Bolaget om några veckor och ska välja ett passande vin.
Framåt kvällen anlände vi till det Château där natten ska tillbringas efter en förhoppningsvis/troligtvis smakfull middag.
På dagen för 68 år sedan föddes jag strax före tolv på dagen på Betania sjukhuset i Dundee, Sydafrika. Det var en svensk missionär som byggde anläggningen under 1930-talet.
I ett brev från min far till min farfar som jag hittat i gömmorna berättas mer om dagen. Tydligen var förlossningen kritisk. Doktor Lloyd som kom från England lär ha sagt att det gällde livet för antingen modern eller barnet.
I mitt pass står dock att jag är född i Uppsala. Här har den svenska byråkratin inte hängt med. Mina föräldrar arbetade för SKM som hade sitt huvudkontor i Uppsala och därför angavs detta som födelseort.
Idag nästan sju decennier senare befinner jag mig också utanför Sveriges gränser, strax utanför Bordeaux.
Större delen av dagen har tillbringats på cykelsadeln passerandes vinrankor i massor och en hel del ”Chateaun”.
Har hela dagen funderat på varför rosor planterats i början på varje rad med druvor. Det var inte någon form av uppvaktning på högtidsdagen utan en mera praktisk orsak.
Rosor har planterats under århundraden och anledningen till detta är inte bara estetiskt. Rosor och vinrankor är känsliga för samma sjukdomar. Det är lätt att upptäcka om en svampsjukdom finns på rosor och då kan behandling i vingårdarna påbörjas innan det är för sent. Ett annat skäl till att ha rosor bland vinrankorna är att de lockar insekter, som fungerar som rovdjur mot andra insekter, som är skadliga för vinstockarna.
Vädret i Frankrike är inte särskilt behagligt denna dag. Graderna når knappt över tio, motvinden är påslagen och det är allmänt ruggigt. Skönt att få komma inomhus och njuta av det som traktens vinodlare producerar.
Kommande helg arrangerar den egna klubben en tävling i precisionskartläsning. Det heter egentligen "Precisionsorientering" men tycker att begreppet är missvisande och missledande. Det handlar väldigt lite om orientering men marknadsförs och jämförs med fotorientering, skidorientering och mtb-orientering men skillnaden är stor om inte enorm. Det enda som förenar är att man är med i samma paraplyorganisation - SOFT, har rödvita skärmar samt att man till viss del använder samma
kartunderlag.
Är övertygad om att sporten skulle nå ut bättre och locka fler ifall man inte använde begreppet "orientering". Tyvärr klingar orienteringsbegreppet illa i mångas öra sannolikt beroende på trista erfarenheter från skolvärlden.
Är också övertygad om att sporten blivit för tillkrånglad och komplicerad. Viktigt naturligtvis för de som tillhör elitkategorin. Dessa ska ha utmanande och kluriga klurigheter men det är knappast tillämpligt för nybörjare. Jodå, jag vet att det finns enklare varianter men det lockar ändå inte. Trots ett intensivt och ihärdigt arbete och trots att den egna klubben har en världsmästare i sina led har inget hänt rent deltagarmässigt. Utövarna kan möjligtvis räknas på hälften av ena handens fingrar och så har det varit under det senaste decenniet.
Tror att SOFT skulle ta ett rejält omtag med "Pre-O" och starkare/tydligare profilera och marknadsföra sporten utifrån vad det är; precisionskartläsning! Ta bort alla orienteringsrelaterade begrepp, jämförelser och liknelser samt minska under några år elitfokuset till breddens förmån.
Under onsdagskvällen blev det en cykeltur till Skytteklev på Halleberg. Som framgår av höjddiagrammet blev det en rejäl uppförsbacke men också en skön utförstur på hemvägen. Målet var att besöka grottorna som härstammar från kalkbrytningens tidevarv.
Redan i mitten på 1700-talet började man bryta kalk men det var i blygsam skala. Den kalk som finns här ligger som stora insprängda kroppar i alunskiffern och för att bryta den måste man också bryta skiffern.
Arbete med kalkframställningen gick till så att man under vinterhalvåret borrade och sprängde loss kalk och skiffer i schaktet. Det lossprängda materialet slogs sedan sönder i lämplig storlek och lades upp i högar för att sedan under sommarhalvåret brännas i ugnen. Alunskiffern (innehåller olja) måste slås sönder i små skivor för att brinna bra. Ugnarna byggdes upp av sten i sluttningen nedanför schakten. Där las först tändved i botten och sedan varvades skiffer och kalksten tills ugnen var full. Bränningen tog omkring 14 dagar och de största ugnarna kunde ge upp till 700 hektoliter kalk.
