Träffade flera vänner och bekanta på Sverigepremiären i orientering den gångna helgen. Alltid kul att växla några ord, bli uppdaterad om både det ena och det andra samt naturligtvis göra nostalgiska tillbakablickar.
Ett av dessa möten handlade om klubbengagemang. NN har genom åren lagt ner massor av ideell tid och kraft i sin förening. De senaste 10-12 åren som styrelseledamot men nu var det slut. Sedan ett år tillbaka valde hon att istället inrikta sina krafter på klubbens Tävlings- och träningssektion. Det blev en nytändning!
Äntligen fick jag jobba med frågor relaterade till den levande idrotten ... till orientering ... till träning ... till tävling.
De sista åren i styrelsen var dränerande vad avser lust och energi. Dessa trista styrelsemöten handlade till övervägande delen om frågor kopplade till klubbhuset, elljusspår och snöplogning. Ibland verkade det nästan som om det idrottsliga var underordnat och inte så viktigt.
Lyssnade på hennes utläggningar och nickade instämmande. Har hört liknande vittnesmål från andra. Faktiskt lite skrämmande. Sakta men säkert tycks det ibland som om det sekundära blir det primära och bisak blir huvudsak. Stödfunktion blir huvudfunktion. Medel blir mål.
Vi var rörande överens när vi skildes åt vid markan. Överens om att orienteringsklubben eller föreningen i första hand finns till för att bedriva idrott!
