Har följt några diskussionstrådar och även lyssnat på poddar där samtal förts om idrottsrörelsen. Intressanta och tankeväckande diskussioner. Konstaterar dock att det finns ett glapp inom de flesta idrotter. Ett glapp mellan de centrala förbunden och de lokala idrottsföreningarna.
Vardagsarbetet i en vanlig förening kan inte jämföras med tillvaron i ett företag eller inom en myndighet. Det som utförs sker huvudsakligen på människors begränsade fritid och många gånger med bristande tillgång på hjälpmedel och andra resurser. Det är svårt för en klubbledning att ställa krav; man kan inte beordra; man kan inte kräva (möjligtvis vädja); man kan inte tvinga människor att vilja. Tiden för föreningsarbetaren är också starkt begränsad. Även om man skulle vilja medger inte omständigheterna att tid kan avsättas till diskussioner om exempelvis inriktning, värderingar och förhållningssätt. Här finns glappet mellan idrottens överbyggnad (RF och SF) och föreningsarbetaren. De förra med anställda medarbetare och funktionärer kan på sin arbetstid ägna en hel del tid åt att tänka, fundera, diskutera inriktningsfrågor, förhållningssätt och så vidare. Man har också tid och en skicklighet att formulera PM, anvisningar och riktlinjer som ”trycks ner” till föreningslivet. Mottagaren, föreningsarbetaren och utföraren, känner oftast en otillräcklighet i att hinna med. All ordinarie verksamhet ska rulla på och/men samtidigt ska man tänka om och tänka nytt, utveckla och förnya.
Nu tycker jag inte att man på centralt ska sluta med fundera, visionera och driva på men det måste finnas en stor ödmjukhet, förståelse och respekt för realiteterna på klubbnivå.
