Idag fyller äldsta barnbarnet 13 år. Oj, vad åren går. Tycker inte det var så längesedan telefonsamtalet kom om att en blåögd kille sett dagens ljus en söndag. Oj, vad roligt det var!
Tidigt präglades han och lotsades in i idrottens värld. Ja, han hade egentligen inget val! Men det var uppenbarligen en tändande gnista som efter hand utvecklats till ett brinnande engagemang. Naturligtvis är det extra kul att han känner så starkt för den kära skogssporten. Orientering förenar verkligen över generationsgränserna. Vilka härliga utbyten och samtal det brukar vara när vi söndag efter söndag pratar igenom varandras banor efter genomförd tävling. Under flera år är det den äldre generationen som kommit med tips, goda råd och tankeväckare men snart kommer säkert tiden när det är junioren som förklarar, upplyser och klarlägger.
Innebandyn är ett annat stort intresse han har och just nu är det säsongsupptakt. Det blir många träningskvällar nu när orienteringstävlandet trappas ner.
Inträdet i tonårsåldern medför också andra förändringar. Nu är det högstadiet som gäller med lite andra förhållanden än under de tidigare skolåren.
Under tonåren går man från att vara barn till att bli vuxen. Man söker sin identitet och provar sig fram; vem är jag och vad vill jag vara? Som farföräldrar kan man finnas där för att ge stöd, uppmuntran och ha stor förståelse för tonårsperioden som någon uttryckt med nedanstående rader:
Låt mig få vara en trotsig tonåring, jag kommer att bli vuxen.
Låt mig få skrika och springa min väg, jag kommer att återvända.
Låt mig få hitta en egen väg, jag kommer ändå att försöka.
Låt mig få deppa och vara sur, jag kommer att bli glad igen.
Låt mig få hitta mitt eget liv, jag kommer ändå att lämna er någon gång.
Låt mig få ha hemligheter, jag kommer att berätta dem sen.
Låt mig få gå när jag är redo, men släpp mig inte helt.
Låt mig få komma igen och vara liten, jag vill inte alltid vara stor.
