Överhörde ett samtal i mataffärens kassakö. Två mammor ojade sig över idrottsklubben där telingarna var medlemmar. Ojandet handlade egentligen om ett kravställande. Krav på att föreningen borde göra det och det och ta itu med både det ena och andra.
Det är inte första gången jag hör liknande tongångar. På något sätt betraktar den unga moderna människan den självständiga och fristående idrottsföreningen som en utlöpare av samhällsservicen. Alltså, att klubben är en del av den offentliga sektorn där man som medborgare kan kräva och påfordra.
Varför har det blivit på detta sätt? Har idrottsklubbarna i sin iver att locka till sig fler utövare bara lockat med möjligheter och tonat ner skyldigheter? Har man låtit bli att kommunicera villkoren och förutsättningarna som råder i den ideella sektorn? Har man blivit överdrivet "serviceinriktad" och undfallande så att den goda tanken har blivit den goda sakens fiende?
Det var frestande att i kassakön lägga mig i diskussionen men så plötsligt kom repliken från den ena mamman; vi kanske ska erbjuda klubben vår hjälp och göra en insats! Det inledande ojandet övergick till reflektion och konstruktivitet. Det är inte så illa ställt med den unga moderna människan som en gamling ibland tror!
