Han syns nästan varenda kväll i passagen mellan gatan och kvartersgården. Där tränar han själv med språng mellan koner, utfallssteg, korta ruscher och bolljonglering. Han är fåordig men enträgen men det är inga tvivel om vad som driver, lockar och kittlar honom. Han ska bli fotbollsspelare och inte en medioker sådan. Klubbens träningskvällar är inte tillräckliga. Han är medveten om att det krävs lite mer och lite extra. Därför dessa egna träningspass oavsett om vädret är pissigt eller att iskalla vindbyar i mörkret drar med sig en massa kyla och obehag. Ska bli mycket intressant att se hur framtiden gestaltar sig för denne tonårige invandrarkille. Brukar ge honom en uppmuntrande tumme upp när vi möts - gillar hans attityd och inställning.
Många är de som säger att man ska bli bäst i någon idrott men oftast är det bara en läpparnas bekännelse. Att bli bäst är inget som bara kommer utan det är frukten av hårt, enträget, medvetet och målinriktat arbete. Det är inte bara i lexikonet som "arbete" kommer före "succé"!
För killen jag möter i den oftast halvmörka passagen handlar det inte om en läpparnas bekännelse. Han har blivit besatt av att göra det arbete som krävs. Oj, vad jag hoppas att han lyckas och jag kommer fortsätta med tummen upp och uppmuntranden tillrop. Mer kan jag inte göra för besatthet kommer och växer djupt inifrån den egna personen.
