Jag var inte ensam om att kolla in Stina Nilssons premiärlopp i skidskytte. Det blev väl ungefär som väntat. Det är inte lätt att byta idrott även om det finns inslag som är gemensamma.
I tider när många idrotter har ställt in och mästerskap har flyttats till framtiden fick skidskyttet mycket fokus denna gråa novemberhelg. Det var ingen publik på plats men media hade massmobiliserats. Detta tillsammans med bisittare, förstå-sig-påare, experter och sakkunniga som antingen var på plats eller uppkopplade via mobilen eller datorn.
Det tycktes, det synpunktades, det åsiktades, det uppfattades och det ståndpunktades. Oj, så många klokord och kategoriska uttalanden som gjordes. Det är inte lätt att hänga med särskilt då när man själv inte är så initierad vad gäller alla detaljer. Det blir då svårt att skilja det väsentliga från det perifera och marginella.
Nytt under den gångna helgen var frågan om skidskyttarna utnyttjade irisbländaren. Vad är nu detta frågade man sig där i TV-fåtöljen? Efter en lång beskrivning framkom att det är ett reglage som kan efterlikna ögats sätt att blända av ljus i ögat. Det består av tunna metallskivor som likformigt ställs om så att ljusöppningen förblir jämnt cirkulär. Oj, oj, oj så mycket att hålla reda på.
Det var därför befriande skönt att lyssna till Björn Ferrys kommentarer. Han menade att man inte kan hålla på med alla små detaljer, det stör helheten. Det är lätt att hamna vilse och göra bort sig bland alla små beståndsdelar som leder till en bra prestation.
