Sköna söndag ...

Messet plingade till ... fixar du utskrift av kartor till Veckans banor i Brastad strax innan man kommer fram till Lysekil. Det var äldsta barnbarnet som hörde av sig inför dagens begivenhet.

Det var kallt på morgonen men solen sken och himlen var blå. Efterhand steg temperaturen och väl på plats var det inte långt ifrån tvåsiffrigt. Terrängen som väntade var helt snöfri och det kändes bara så skönt i den omväxlande bohusterrängen. Banläggaren bjöd på en hel del stiglöpning men också sträckningar över kala berg med ett antal stenbrott.

Efter målpassage väntade fika i skönt vindstilla söderläge. Naturligtvis var mobilerna uppkopplade så att vi kunde följa finalerna i skid-VM. Härligt, härligt med svenskt guld!

Imorgon är det ny månad och förhoppningsvis kommer då våren på allvar. Ett annat hopp är att pandemin stagnerar och framförallt att vaccinationerna mot covid tar fart och då gärna med turbofart.

Vårkänsla ...

Vilken skön fredag den sista fredagen i februari. Prognoserna siade om kanonväder så det fanns ingen tvekan om att ställa kosan till Falköping och Veckans orienteringsbanor. Äldsta barnfamiljen hängde på och vi åkte upp till den mittersta delen av Mösseberg. Där väntade flack terräng som var härligt lättframkomlig. Det fanns inte en tillstymmelse till löphindrande bush eller pinninga områden. Vi var inte ensamma där, ytterligare några orienteringssugna fanns på plats. Terrängen var helt snöfri och känslan var vårig då graderna var 10-11, himlen kanonblå och solen sken. Det var inga problem att springa så kallat "pure nylon" (ett internt begrepp som innebär att man inte behöver underställ utan det räcker med enbart den tunna tävlingströjan av nylon med korta ärmar).

Helgprognosen pekar mot ytterligare vårvärme och skulle det vara så att ätteläggen hintar om åka till ett VB-arrangemang så hänger vi självfallet på.

Barmark ...

De senaste dygnen har vinden, regnet och plusgraderna samverkat på ett positivt sätt. All snö i närområdet har nu försvunnit. Då kan man bara inte låta bli att springa en av veckans orienteringsbanor. De två äldsta barnbarnen har sportlov och vi bestämde möte vid start- och målplatsen. 

Sedan pandemin bröt ut har vi överenskommelsen att inte åka i samma bil och att bara träffas utomhus. Deras föräldrar jobbar så det var inte aktuellt med någon bilskjuts. Återstod bara för herrarna att packa ryggan och dra iväg med cyklarna. 

Det var underbart härligt i den snöfria skogen och vi var alla förvånade över att så gott som allt av den vita nederbörden var försvunnen. Förhoppningsvis blir det nu inga kallgrader och snöfall innan våren smäller till.

Efter passet väntade innebandyträning för juniorerna så det var bara att cykla hem, byta kläder och skor och packa trunken med klubba och inneskor. Härligt att se att de håller igång!

Nostalgi ...

Tiderna förändras ... hittade idag en gammal cirkulationspåse från tiden när man yrkesarbetade. Den typiska cirkulationspåsen var brun och gjord för att frakta A4-dokument typ brev och tidskrifter. Den hade i övre vänstra hörnet texten "Använd sidan 1 helt innan du börjar med sidan 2. Stryk uppgift om föregående mottagare. Förslut inte med klammer eller tejp". Påsen cirkulerade runt arbetsplatsen med hjälp av någon från vaktmästeriet.

Processen tog naturligtvis tid och emellanåt "fastnade" påsen hos någon som var på tjänsteresa eller sjukskriven. Då och då försvann bara påsen då det var otydligt till vem den skulle transporteras. Levde med detta i många år innan datatekniken fullständigt revolutionerade all kommunikation. Leve digitaliseringen!

Mera fix ...

Oavsett vilken form av "hemmafix" man tar itu med brukar det leda till mer än vad som var den initiala tanken. Precis det händer just nu när utrensningen av böcker triggade igång funderingar om att flytta bokhyllor från ett rum till ett annat. Alltså pågår det nu någon form av rockad i lägenheten. Den är stor med sex rum vilket inbjuder och ger möjlighet till inte bara en rockad utan flera. På den vägen är det. Efter hand fylls nu ett av rummen med uttjänta möbler och en massa annat som ska förpassas till återvinningen. Det lär inte längre räcka med ett rejält bagageutrymme utan en släpkärra måste till. Då och då görs pauser i fixandet vilket brukar leda till konstateranden och reflektioner typ vi-har-alldeles-för-mycket-prylar och hur-är-detta-möjligt. 

Nu handlar det inte enbart att vi genom åren köpt på oss det ena och andra utan också om att vi fått ärva/övertagit saker från föräldrar och nära släktingar som lämnat jordelivet.

När det gäller alla elektroniska prylar är det dock något vi (läs: huvudsakligen jag) införskaffat och det är en hel del både större och mindre föremål för att inte tala om alla meter kablage i olika längder och med olika anslutningar. Nu försvinner allt som har passerat bäst-före-datumet men den första Macintosh-datorn, som fortfarande fungerar, får vara kvar av känslomässiga och nostalgiska skäl. 

Undrar nu vad som blir nästa steg och åtgärd i detta anfall av hemmafix?!?

Hemmafixande ...

Gårdagen bjöd på märkliga ljusskiftningar. Sol och dimma växelspelade vilket resulterade i allt från riktigt grått till guldpräglat. Dock var inte plusgraderna många utan tangerade då och då nollstrecket.

Många är de i olika åldrar som utnyttjar de ljusa timmarna för promenader i dessa pandemitider. Noterar också att "hejandet" har eskalerat när man möts eller passerar. Detta oavsett om man känner varandra eller inte. Är det en effekt av påbuden om distansering, isolering och att hålla avstånd; man vill helt enkelt ha någon form av social kontakt.

Hemmafixandet har ökar markant berättar lokaltidningen. Detta i form av allt från renoveringar till nybyggnation i större eller mindre omfattning. Det egna hemmafixandet handlar om att göra sig av med en del av allt som sparats genom åren. Just nu är det bokhyllorna som är i fokus. Böcker, både skön- och facklitteratur, som man inte öppnat eller ens kastat en blick åt de senaste 5-10 åren sorteras ut och ska ur lägenheten. Det handlar inte om ett tjugotal utan flera hundra. Av bara farten åker också gamla dokument och underlag från arbetsåren med. 

Man ställs också inför andra funderingar och överväganden; vad göra med gamla vinyler, kasettband och CD-skivor. Dessa har bara samlat damm de senaste åren och kräver dessutom utrymme. De spelas aldrig och lyssnas inte på när det är så behändigt och enkelt med Spotify. 

Det blir i närtid ytterligare timmar med hemmafixande!

Väderskifte ...

Då har sista dagens VM-tävlingar i skidskytte kollats av. Inga blågula framgångar denna dag, det har verkligen varit upp och ner. Sammantaget kul dagar med spännande uppgörelser men nu räcker det med skidskytte för säsongen. Istället får fokus snart inriktas på längdskidornas uppgörelser om VM-medaljerna.

Vintern har slagit om och nu börjar det kännas som om våren är på väg. Bara det inte blir något bakslag i form av snö och kyla. Dock är det åtskilliga kubikmeter snö som nu ska rinna bort. Det lär ta tid och i skogen är snötäcket tjockt. Alltså ... inget skogslöp denna helg utan istället två gånger två timmars trampande på gång- och cykelleder hemmavid. 

Frågan är nu om långkallingar, yllestrumpor, dunjackor och liknande klädesplagg kan förpassas långt in i garderoben. Vågar man utmana vädergudarna? Det är kanske väl vågat . För ett år sedan noterades följande i bloggen: "Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken. Det klassiska ordspråket har sitt berättigande. Vädergudarna gav mig och många andra en rejäl käftsmäll då vi i godan ro njöt av att vintern varit snö- och isfri. Det äckliga vintervädret dundrade in med stor kraft under måndagen".

Jämmerligt ...

Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig ... ungefär så skulle man kunna sammanfatta diskussionerna/åsikterna/meningsutbytet/tyckandet i spåren på beslutet om hur vaccineringen mot corona ska gå till när nu de skyddande dropparna levereras.

Media rapporterar dagligen om att makthavare på olika nivåer inte bryr sig om den fastslagna inriktningen utan har varit försigkomna och snickrat till en egen turordning. Man har helt enkelt fixat att hen själv och de allra närmaste redan har fått sin första dos. Detta förmodligen utifrån den ovan nämnda tesen: alla tänker på sig ...

Det senaste exemplet är den högste politiske företrädaren i grannkommunen Uddevalla, det socialdemokratiska kommunalrådet. Enligt tidningen BOHUSLÄNINGEN har det blivit starka reaktioner efter vaccinavslöjandet. 

Det som är extra pinsamt och uppseendeväckande är inte så mycket att han roffade åt sig de eftertraktade dropparna utan att han utan den minsta darr på stämman hävdar att han och de berörda cheferna borde ha stått först i vaccinkön! Bevekelsegrunden är att de är såååååå viktiga och betydelsefulla för verksamheten!

Det är helt otroligt att politiska företrädare kan bli så bländade och förblindade i tron på sin egen förträfflighet. Man anser sig stå över, vara förmer än, de som riskerar svår sjukdom och död. Inte den minsta ödmjukhet eller respekt visas heller åt de hårt och hängivet arbetande inom sjukvården som verkligen står i frontlinjen. Det är dessa som är de viktiga och betydelsefulla!

Det är också helt otroligt att lokala politiska företrädare anser sig ha någon form av rättighet  att skita i eller sätta sig över beslut som fattats av riksdag/regering/myndighet. 

Uttrycket "Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig" har fått ett ansikte, ett jämmerligt sådant!

Nickeldag ...

Alla bröllopsdagar har ett namn, och enligt gammal tradition ska mannen ge sin kvinna en gåva av just detta material. Så idag var det bara att logga in på "Bröllopsguiden" och kolla vad som gäller. Fingret letar sig igenom årsdagarna. En del lite underliga, men för all del "billiga" alternativ typ papper (2 år), masonit (28 år) eller gnejs (33 år).

I rutan "Antal år som gifta" markeras 44 och vips står det "Nickel". Det låter ju inte så upphetsande eller attraktivt med detta grundämne som har det kemiska tecknet Ni och atomnummer 28. Man ska dock passa sig för smycken och andra kroppsprydnader som innehåller ämnet då allergirisken är hög. Alltså ... inte helt lätt att då hitta en gåva av just detta material. Det skulle möjligtvis vara ett NIMH-batteri som är en typ av återuppladdningsbart kraftpaket. Dock känns det inte så storslaget när något stort ska firas och celebreras.

Denna dag är det 44 år sedan det var bröllop på lördagseftermiddagen i Mölndals kyrka. Det var ett drygt år efter första mötet, mer betänketid behövdes inte. Ett möte genom Annelies försorg, en klubbkompis sedan tonåren som då var Gunillas jobbarkompis. Så det var genom orienteringssporten vi träffades, i slutet på november 1975 på OK Gipens årsfest i Åsbräcka Bygdegård. Några månader senare sprang Gunilla sin första orienteringstävling och på den vägen är det.

Mycket har hänt sedan dess. Massor av härliga och kul upplevelser. Många resor runt om i världen. Boende i Lilla Edet, Tibro och Vänersborg. Jonas och Martin som hittat mysiga och driftiga tjejer och fyra barnbarn som är på hugget. Vilken tur jag hade som träffade världens toppentjej!

Det blev inget nickel utan istället en bukett med brudens favorit - tulpaner!

Snötramp ...

Trots massor av snö i skogen utmanade jag mig själv att springa (handlade egentligen mer om förflyttning) en av Veckans banor. Det var ett hugskott som gick tvärtemot en föresats; att inte orientera när snömängden är omfattande. Har aldrig roats av denna typ av aktivitet där banorna är lagda i skogen. Dock är det en helt annan sak när man utnyttjat stadsbebyggelse och då kan utnyttja vägar, gångbanor och andra någorlunda framkomliga stråk. Men vad gör man när ingen annan orientering står till buds ...

Nåväl, efter omkring 45 minuter var banan genomförd och utmaningen avklarad. Upplevelsen och nöjesfaktorn fick inte många poäng. Än en gång konstaterades att det inte är särskilt lustfyllt med denna form av snöäventyr. 

Jag har genom åren fascinerats över att banläggare vintertid med mycket snö och kyla väljer att emellanåt bjuda på banor som egentligen är anpassade för barmark. Kan inte förstå vad det är för drivkrafter och överväganden som ligger till grund. Det är dessutom extra jobbigt att sätta ut kontroller när många terrängdetaljer är översnöade och svårupptäckta. Till råga på allt är det också förhållandevis få, mycket få, som utnyttjar aktiviteten. Så varför fortsätta, snöår efter snöår?

Pessimist, javisst ...

Deltog under gårdagskvällen i en videokonferens tillsammans med omkring 250 andra tävlingsarrangörer kommande år. Orienteringsförbundet kallade till ett möte och en uppdatering vad gäller pandemiläget. Det blev naturligtvis mycket envägskommunikation - det är svårt att skapa diskussions- och idéutbyte när det är så många deltagare. 

Det redovisades bland annat erfarenheter från den gångna höstens arrangemang.

Jämförde den egna klubbens augustitävling och kunde konstatera att vi hade ett välplanerat och genomtänkt upplägg. Det framkom inget som på något sätt behöver förändras eller anpassas för framtida arrangemang.

Huvudfrågan var naturligtvis när det kan bli aktuellt med tävlingar. Så som läget ser ut idag med gällande restriktioner, smittspridning och försenat vaccinationsprogram blir det med allra, allra största sannolikhet inga arrangemang under mars månad. Framförallt är det max-8-personer-restriktionen som sätter stopp.

Hur det blir senare är naturligtvis svårt att säga men den 20 mars lär det komma någon form av utlåtande eller fingervisning.

Den egna klubben har ett arrangemang planerat till den 11:e april. Skulle det komma ett klartecken några veckor innan är det fullt möjligt att genomföra en tävling med samma upplägg som i höstas. Men ... om man nu ska vara realist och lite verklighetsförankrad är sannolikheten mycket liten, tyvärr. Tror inte att tävlingsstoppet hävs det första halvåret. Orienterarna får hålla tillgodo med Veckans banor, Hitta ut och liknande aktiviteter.

En annan, ej pandemikopplad faktor, är hur långvarig vintern blir. Det är mycket snö och is nu och frågan är hur länge vädergudarna tänker ha minusgraderna inkopplade.

Det känns trist att vara pessimist ... vilken lycka det skulle vara att ha fel!

Vinterhelg ...

En sagolikt vacker helg är avklarad med vintrigt kanonväder och mycket utevistelse. En del världsmästerskap har också konsumerats och den absoluta höjdpunkten var Nils van der Pohls VM-guld och världsrekord på 10000 meter skridsko. Riktigt häftigt och imponerande.

VM-guld är en sak men världsrekordet var det absoluta utropstecknet. I dessa pandemitider  blir emellanåt VM-tävlingar något devalverade. Detta eftersom alla av olika skäl inte kan eller vill kämpa om ett VM under rådande omständigheter. Men ett världsrekord på en given distans understryker storheten och värdet av prestationen.

Orienteringsaktiviteter går på sparlåga just nu. Det är inte särskilt kul/utmanande/roligt att bege sig ut i storskogen för snöpulsning. Orienteringsmomentet utmanar inte då det oftast blir enahanda spårlöpning. Det finns ett utbud av Veckans banor med nyttjandegraden är låg. Därför får det bli ytterligare skid- och skridskoturer samt långvandring.

Läcker utedag ...

En underbar heldag med barn och barnbarn i stålande solsken. På programmet skidor, skridskor och korvgrillning. Det var många som sökt sig till Hunneberg och sjön Eldmörjan denna februarilördag men ingen som helst trängsel eller svårighet att hålla avstånd.

Det blev många timmar med skratt och avkopplande snack. Imponeras av den yngre generationens åkskicklighet på isen. När det vankades VM i skidskytte kopplades mobilerna upp men det blev ingen blågul medalj.

På väg hem igen gjorde vi en avstickare till vattenfallet som störtar utför Hallebergs västra sluttning. Idag handlade det inte om något vatten utan istället en gigantisk isskulptur. För precis ett år sedan gjordes också ett besök där. Det var barmark och flera plusgrader. Vi spanade då också in en liten blåsippa som precis slagit ut. Det lär ta tid innan innan vi ser årets första blåsippa med tanke på snö- och ismängden.

Guld som triggar minnet ...

Så himla kul med VM-guld till skrinnaren Nils van der Poel från grannstaden Trollhättan. Han vann igår 5000-metersloppet i nederländska Heerenveen. 

Det triggade igång gamla minnen frän tonåren. Då var skridskosporten riktigt stor. Besöken på Nya Ullevi var flera. Läktarna var överfyllda och det var verkligen hög stämning och dramatik. Tävlingarna tog tid att genomföra och som publik gällde det att vara aktiv. Det fanns inga ljustavlor med varv- eller sluttider utan det meddelades en bra stund efter målgång. Alltså, satt man där själv med sitt tidtagarur och följde loppen. Extra dramatiskt var det under det avslutande 10000-metersloppet. Då gällde det att hålla koll på tiden och dessutom ha matematikkunskaperna uppdaterade. Världsmästare blev den som sammantaget hade den lägsta poängen utifrån tiden på 500 meter i respektive gren; 500 meter, 1500 meter, 5000 meter och 10000 meter. Tiden på 1500 delades med tre, 5000 delades med 10 och 10000 med 20. Det var alltså ett väldigt räknande och vi som satt på läktaren visste slutställningen långt innan speakern. Denne vågade inte komma med slutställningen förrän alla löpares poäng både dubbel- och trippelkollats.

Jag satt inte bara på läktaren utan testade naturligtvis. De första tagen på långrören var inte lätta. Man var van vid hockeyrör med kortare och mera intensiva frånskjut. Så småningom förfinades tekniken och man lärde sig att åka med "labbarna på ryggen" och göra så kallade översteg. Dock blev det lite ensidigt, det var alltid höger fot över vänster då skridskovalen åks motsols.

Så härligt för skrinnarsporten med van det Poels guld, kanske triggar det igång intresset till samma nivå som för ett antal decennier sedan.

Det blir nog inget ...

Om två månader, den 11:e april, är (var) tanken att Vänersborgsmedeln skulle arrangeras i skogarna nordväst om Vänersborg. För knappt ett halvår sedan fixade vi då till en lyckad coronasäkrad tävling. Men frågan är om det blir någon repris.

Dagsläget vad gäller pandemin är dyster. Vid dagens presskonferens med Folkhälsomyndigheten framkom trista besked.

En annan sak som stör är det myckna snöandet och kylan. Terrängen är nu täckt av snö och frågan är om det kommer försvinna i närtid. Minnesbilder dyker upp där vi då och då genom åren haft snö i april.

Förberedelsearbetet med bland annat banläggning är nu satt på vänteläge. Känslan för dagen är dock att det hela blir inställt. 

Trendskifte ...

Tider förändras och beteenden förändras. I dessa iskalla vintertider är det emellanåt intressant att iaktta hur den unga generationen klär sig och samtidigt dra tiden tillbaka när man själv var yngre tonåring.

Då, för mer än fem decennier sedan, skulle man inte ha mössa eller någon form av huvudbonad trots att minusgraderna var tvåsiffriga och nordan låg på. Man plågade sig med att gå barhuvad förmodligen beroende på att någon form av allmän  "tuffhetsfaktor" i kompisgänget så krävde. 

Dessa dagar ser man knappast någon som inte har något värmande och skyddande på huvudknoppen. Vinterutbudet av huvor, mössor, hättor och liknande är minst sagt stort.

Den översta delen av kroppen skyddas med besked men med fotlederna råder en annan logik. Trots att det är rejält kallt med is och snö i vristregionen råder uppenbarligen en "tuffhetsfaktor" som proklamerar: Bar hud!

Äldre generationers förmaningar typ "ta på dig" och "var rädd om hälsenorna" möts av total likgiltighet. Trendskiftet är uppenbart; nu är det "from head to foot " som gäller ... beteenden förändras! Varje generation har sin uppfattning om vilken del av kroppen som ska vara bar vintertid.

Favorit ...

Klädesplaggen blir många dessa kalla vinterdagar. Lager på lager och olika varianter beroende på vilken form av uteaktivitet som står på programmet. Genom åren har garderoben utökats rejält trots en ambition att göra sig av med gamla årgångar. 

Men i mängden kläder finns det alltid något eller några plagg som man föredrar mer än andra. Det beror inte på utseende eller nymodighet utan helt enkelt på att de känns bra. De har hängt med år efter år och trots att de börjar bli slitna, nötta och tilltygade. Det finns inte på agendan att de ska förpassas till någon klädinsamling eller hamna i grovavfallet.

Min absoluta favoritmundering under kyliga och isiga dagar är ett extra tjockt underställ av karaktären "Lager 2". Det ribbstickade, fodrade och långärmade plagget med tre fickor uppfyller alla önskemål av bekvämlighet vare sig det handlar om att stå emot kyliga vindar eller släppa igenom svettstrilar när så krävs.

Åtskilliga är tvättmaskinsturerna som stället varit med om under de två decennier den funnits i klädgarderoben. Den har krympt eller så är det något annat som vuxit till ... 🤔. Den är nött och något sliten och skulle egentligen pensionerats för längesedan. Den får hänga med ett tag till trots att utbudet av moderna och superfunktionella plagg är minst sagt stort.

Skön söndag ...

Skön söndag på Hunneberg där det pågick många aktiviteter; skidor, vandring, cykel och skridskoåkning. Vädret var underbart härligt med sol, blå himmel och några minusgrader.

Aktiviteterna var som nämnts många och även människorna som passade på att utesporta denna februaridag. Själva valde vi långfärdsskridskorna och på sjön Eldmörjan fanns det idag ett upplogat spår. Isen var riktigt bra och det var skönt att bara glida iväg med långa skär.

Halvtidspausen tillbringades med solen mitt i ansiktet och värmande fika. Känslan att vara på någon fjällort var påtaglig. Det är verkligen en tillgång och förmån att på näravstånd hemifrån kunna ha tillgång till alternativa uteaktiviteter.

Spårtankar...

Ytterligare en dag med kyla och hyggligt väder. Ytterligare halvannan timma på skidorna genom vackert vinterlandskap. För varje kilometer som avverkades tilltog en längtan, en stark sådan! Trängtan efter värme, barmark och skogsspring! Detta verkar för stunden vara lika långt borta som coronavaccinet. 

Mitt-på-dagens flashmeddelande i mobilen berättade att nya ministrar utsetts för att styra Svea Rike men också att de röd-grönas drabanter och påhejare inte är särskilt nöjda. Statsministern replikerar med sin arga stämma och "hotar" med nyval. 

Det åtgår just nu mycket kraft och energi för att positionera sig, träta och gruffa. 

Skönt kändes det när sista kilometern var avklarad och det lär förmodligen bli fler skidturer kommande kylslagna dagar och därmed ännu mera påfyllnad av längtan och trängtan.

Hålla ut och vänta ...

Ännu mera snö och ännu kallare och dessutom arktiska vindar. Nu är det definitivt vinter  här i väst som det var för 9-10 år sedan. Men det hindrar inte obligatorisk utevistelse, denna dag i form av en över två timmar lång vandring längs Vänerns västra strandkant. Vi mötte inte någon annan trots att det brukar vara pensionärstätt mitt på dagen längs de uppmärkta lederna. Skidorna fick vila då det var mycket tveksamt om standarden på spåren.

Tillbaka i bebyggelsen bar det raka vägen till konditoriet mitt i staden för att köpa en belöning - välfylld semla! Coronarestriktionerna gäller i affärer och de efterlevs verkligen av alla. 

En "flash" landar i mobilen och nu handlar det om ändrade turordningsregler för anti-covid-spruta. Den tidigare gränsen på 70+ och har nu flyttats ner till 65+. Dock är det mycket oklart när det blir aktuellt. Det sägs att allt är klappat och klart och att det nu bara är vaccin som saknas. Magkänslan signalerar dock att det förmodligen kommer dra ut på tiden. Så det är bara att bita i, hålla ut och hålla i. Efter nästan ett års träning har man blivit ganska så duktig på detta. 

Skidtur ...

Nu är det vitt och kyla som gäller. De senaste dagarnas snöfall har "förstört" orienteringsskogarna och skridskoisarna så det är bara att gilla läget. Fram med längdskidorna som inte rastats på länge. Nydragna spår väntade men tyvärr inte av högsta klass då snön var mycket porös. Det blev i allafall ett par timmars stakande och diagonalande med flera stopp. Vi mötte generationskompisar som vi inte sett på länge och då blev det pratstund på behörigt avstånd. 

På tapeten naturligtvis ojande och suckande om den pågående pandemin. Vaccineringsprogrammen verkar dra ut på tiden så det lär dröja med "vanliga" möten, träffar och sammankomster. 

Mobilen plingar till ute i spåret och en ”flash” meddelar att årets 10-mila som skulle gått av stapeln i början på maj är inställt. Ett förebud om att orienteringssäsongen blir stympad, usch så trist!

Tankar som tänktes ...

Ytterligare en djupdykning har gjorts i arkivet med gamla tidningsurklipp, flygblad och annat smått och gott. Hittade då en debattartikel jag skrev tillsammans med landslagsledarkollegan Björn Persson för tre decennier sedan. Det handlade om upplägget av SM-tävlingar.

Nu var det inte så att det bara var vi två som hade en hitte-på-seans där vi tyckte och åsiktade. Istället handlade det om många samtal, diskussioner och meningsutbyte med olika parter typ löpare, ledare, funktionärer och arrangörer. Självfallet hade vi många egna antaganden efter att också ha varit arrangör, banläggare och elitledare. Våra slutsatser, konstateranden och förslag publicerades i tidningen Skogssport.

Reaktioner kom och detta med besked på hela skalan från usch-nej-fy till klokt-och-framåtsyftande. Fördelar vägdes mot nackdelar. Förändring utmanade det rådande. Kritiker frontade påhejarna.

Vi tog upp tre saker eller principer. Det handlade om tidpunkten för SM-tävlingar, de begränsade startfälten samt anmälnings- och uttagningsförfarande.

Skeptikerna inriktade sin kritik på att vi angrep en mycket helig ko, den sammanhållna SM-veckan! Alldeles särskilt kritisk var man till tanken att ha natt-SM på våren. Idén med "fri anmälan" hade också sina högljudda belackare. 

Men, debattartikeln satte igång en diskussion och ett resonemang om förändring. Alldeles uppenbart var att det fanns ett behov av förändring. Förändringar kom med tiden även om det tog tid. 

Det som tog allra längst tid var tanken om att ha publiktävlingar i samband med SM. Vid den egna klubbens SM-arrangemang 2011 var Orienteringsförbundets handläggare minst sagt kritisk till tanken och försökte på alla sätt förhindra detta. Han lyckades inte.

Så här 30 år senare kan bara konstateras att tankarna och funderingarna som då kläcktes är idag implementerade. Nya SM-discipliner har tillkommit men grundtankarna som då lanserades gäller fortfarande. 

Undrar vilka förändringar som det just nu funderas kring som så småningom leder till en debattartikel eller en motion till förbundets årsmöte?

Ta tillvara ...

"Capere momentum" lyder uppmaningen på latin. Fritt översatt betyder det "fånga stunden" eller "ta tillvara ögonblicket". Gårdagens tur på långfärdsskridskorna under sen eftermiddag  gav full utdelning på kontot för härlig upplevelse.

Det var vindstilla, minusgraderna var några få, isen perfekt och solen levererade skön värme innan den försvann under horisonten.

Det var första skridskoturen på två år då isarna inte varit åkbara tidigare. Det var lite ovant de 10-15 första skären men så kände kroppen och nervbanorna igen rörelsemönstret och så bar det iväg. Långa glidande skär med härlig känsla - underbart!

Solnedgången var magisk över fjärden, den allra mest sydvästra delen av Vänerhavet.

Fler skridskodagar planerades genast in ... men under natten kom det några centimeter snö och vid uppvaknandet denna morgon var himlen åter grå. Prognoserna pekar mot fortsatt kyla och kanske sol och blå himmel senare under veckan. Den tunna snötäcket bör inte vara något hinder och i bakhuvudet ljuder påminnelsen "Capere momentum".