Trots massor av snö i skogen utmanade jag mig själv att springa (handlade egentligen mer om förflyttning) en av Veckans banor. Det var ett hugskott som gick tvärtemot en föresats; att inte orientera när snömängden är omfattande. Har aldrig roats av denna typ av aktivitet där banorna är lagda i skogen. Dock är det en helt annan sak när man utnyttjat stadsbebyggelse och då kan utnyttja vägar, gångbanor och andra någorlunda framkomliga stråk. Men vad gör man när ingen annan orientering står till buds ...
Nåväl, efter omkring 45 minuter var banan genomförd och utmaningen avklarad. Upplevelsen och nöjesfaktorn fick inte många poäng. Än en gång konstaterades att det inte är särskilt lustfyllt med denna form av snöäventyr.
Jag har genom åren fascinerats över att banläggare vintertid med mycket snö och kyla väljer att emellanåt bjuda på banor som egentligen är anpassade för barmark. Kan inte förstå vad det är för drivkrafter och överväganden som ligger till grund. Det är dessutom extra jobbigt att sätta ut kontroller när många terrängdetaljer är översnöade och svårupptäckta. Till råga på allt är det också förhållandevis få, mycket få, som utnyttjar aktiviteten. Så varför fortsätta, snöår efter snöår?
