43 av 70 specialidrottsförbund föreslås få sänkt statligt stöd nästa år. Detta samtidigt som Riksidrottsförbundet anställer fler och expanderar.
Jag känner igen kritiken och synpunkterna från tiden när jag själv var anställd på riksnivå. Det ligger naturligtvis mycket berättigade synpunkter från Idrottsförbunden men samtidigt sätter man sig själv i den situation som man nu värjer sig för.
På stämmor och förbundsmöten finns det en lust och ambition att utveckla saker och ting samt förbättra och reformera både det ena och andra. Problemet är bara att de flesta insatser och ambitioner kostar pengar. Men på ett årsmöte är det så lätt att bli euforisk och upprymd och då föreslå och rösta igenom åtgärder utan att behöva fundera på konsekvenserna.
Dessutom finns det en tendens att bidragsgivaren (= staten) i allt större utsträckning vill styra och öronmärka slantarna. Detta både på gott och ont. En stor del av de ökande administrativa kostnaderna inom Riksidrottsförbundet uppstår i projekt som är "beställningsjobb" från staten.
Alltså, inte så konstigt att idrottens överbyggnad börja strida och slåss om sekinerna och har synpunkter på fördelningen - när krubban börjar sina bits hästarna, säger det gamla ordspråket!
