Det är något jag inte riktigt förstår. Det kan bero på bristande insikt om hur man ska/kan/bör agera när man pysslar med politik. Jag har förmodligen inte heller hajat vad politiskt ledarskap innebär. Bakgrunden är naturligtvis regeringskrisen och alla turerna kring vem som har ansvar och vem som inte tar ansvar. En sak verkar i alla fall alla partier vara rörande överens om ... det är någon annan som har haft fel och gjort fel!
Det som jag däremot har förstått är att det finns flera politiska utmaningar att ta itu med. Gängvåldet, en migrationspolitik som kört i diket, en eftersatt sjukvård, brister i äldreomsorgen och på toppen av allt detta en fruktansvärd pandemi.
I detta läge väljer det så kallade "Januariavtalet" att fokusera på och rikta in all energi och kraft på en fråga om "fri hyressättning". En fråga som absolut inte är en jättefråga i Svea rike för stunden och man funderar på för vem den är viktig. Vad var det som skulle bli så bra och så förträffligt med denna åtgärd och vem skulle att bli så lycklig så?
I min lilla värld handlar det hela om ett riktigt bristfälligt ledarskap. Hur kunde det komma sig att "Januaripartierna" inte kunde kompromissa och lägga punkt 44 om hyressättning åt sidan och glömma den för stunden. Ack nej, hårdnackat höll man fast vid principen att inte vika ner sig. Alldeles uppenbart är det att statsministern hade det yttersta ansvaret och man undrar så där lite i förbigående vad centerns partiledare har/hade för märklig hållhake på S-partiet.
Enligt vänsterns partiledare räckte det ju bara med att stryka punkt 44, då skulle det inte ha blivit någon misstroendeförklaring.
Efter stormen brukar dyningarna dåna. Så lär det också bli när stridsdammet har lagt sig och man ser vad det har sedimenterat till. Eftermälet vad gäller ledarskap och ansvarstagande lär dock inte bli nådigt!
