Riksidrottsmötet avverkades i helgen. Den samlade idrottsrörelsen med Riksidrottsförbundet i toppen möttes tillsammans med alla specialidrottsförbund (SF). Man beslutade bland annat om hur statens pengar skulle fördelas. Efter diskussioner, inlägg, yttranden och anföranden blev det så småningom ett beslut. I korthet handlade det om att en större del av pengakakan ska öronmärkas för specialförbunden. Naturligtvis ojade sig Riksidrottsförbundet och deras förlängda armar, distriktsförbunden. Minskat stöd, färre anställda och bantad service skulle bli följden. Men, men argumenten räckte inte så nu blir det mindre pengar längst upp i idrottens överbyggnad. SF:en känner sig förmodligen nöjda.
Att det krigas om pengar är sannerligen inget nytt men ibland måste man höja något på ögonbrynen. I samband med årsstämmor är det så lätt för SF:en att komma med motioner, förslag och propåer om att man ska utveckla och satsa på både det ena och andra. Det är oftast kloka och vällovliga initiativ men ... det är aldrig förknippat med att åtgärder kräver resurser av olika slag. Det kostar faktiskt pengar att utreda, satsa på något och genomföra projekt!
Tiden lär utvisa om beslutet att omfördela pengaströmmarna var så klokt. "Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellen" lär någon ha sagt någon gång.
