Av en ren tillfällighet bläddrade jag i ett häfte om förenings- och organisationsutveckling. Spanade in ett citat från en uppenbarligen besviken och ledsen ledare eller rättare sagt före detta ledare:
Det var med lust och entusiasm jag åtog mig ledaruppdraget men nu drar jag. Jag kände så mycket för verksamheten men med tiden blev det allt mera jobbigt. Upptäckte att det jag trodde var gott, klokt och viktigt ifrågasattes och detta med besked. Till slut orkade jag inte längre. Klubben dräpte min entusiasm!
I skenet av detta kan man fundera över hur det står till inom idrottsrörelsen idag. Flera är förbunden med sina föreningar som vittnar om medlemsbortfall, problem med nyrekrytering och svårigheter att få ledare. En förklaring är självfallet pandemiåren som förstörde den idrottsliga vardagen men ... det kan knappast vara den enda förklaringen.
Behöver inte ens ana att en annan orsak har kopplingar till ovanstående citat. Alltså en anda/kultur som präglas av att väggarna dryper av traditioner, seghet och en tillvaro där man inte är on-line med dagens verklighet. Det kan vara styrelser som misstror kommittéer och arbetsgrupper. Man överprövar beslut. Man detaljreglerar. Man kör över. Man silar mygg och sväljer kameler. Man är inkonsekvent.
Inte så överraskande, det går illa och det blir så när man inte vet var man är och inte vet vart man ska!
När det börjar gnissla och kärva i en klubb bör de två första frågorna styrelsen ställer sig vara: Dräper vi entusiasm? och Skapar vi vill-ej-kraft?
