I dag är det tio år sedan jag slutade med lönearbete och började leva på pensionspengar. Det var inget svårt val trots att jag hade ett toppenjobb inom idrottsrörelsen. Dock var resdagarna många och arbetsdagarna långa. Det handlade ofta om kvälls- och helgjobb. Men det var kul, riktigt kul. Det var omväxlande med många möten; idrottsstjärnor, duktiga ledare och framgångsrika idrottsförbund. Alltså, enbart positiva minnen. Men ... ingen som helst längtan tillbaka, inte en endaste sekund. Var sak har sin tid!
Agendan fylldes snabbt med andra göromål och beting. Det mesta har varit idrottsrelaterat och egentligen vara en utökning eller breddning av det som gjordes parallellt med lönearbetet. Alltså, more-of-the-same!
Kontakterna med den forna arbetsplatsen i Stockholm är få. Är dock medlem i "Riksidrottens vänner" - en kamratförening för de som varit anställda och förtroendevalda inom idrottsrörelsen.
Enstaka jobbförfrågningar kommer fortfarande men det blir inga inhopp. Det lockar inte särskilt mycket även om det kan inbringa en del kronor. Känner/anar/gissar också att mycket händer och utvecklas. Det som man själv kan bidra med är föråldrat eller måste kläs i ny tappning. Det är en ganska jobbig process med en lång startsträcka.
Konstaterar sammanfattningsvis: det var inte så dumt att för tio år sedan stiga av yrkeslivet och då enbart med glada och positiva minnen!
