Avslutningsetappen av Göteborg O-meeting blev minst sagt tuff. Terrängen vid Rannebergen är rejält kuperad, rik på sankmarker och med massor av hög och svårforcerad undervegetation. Arrangörerna hade dessutom spätt på det hela med överlångt avstånd till starten och en rejäl sträcka från det utbrutna målet till arenan. Det var inte någon propagagandatävling precis. Stort medlidande hade man med de stackars föräldrar som först gick till start och sprang sin egen bana för att efter målgång återigen traska den långa vägen till start med en eller flera telingar.
Det hördes djupa suckar och aldrig-mer från långväga gäster som inte är riktigt vana med den vresiga göteborgsterrängen. Själv har jag blivit luttrad och härdad genom åren.
Den sargade soleusmuskeln i vänsterbenet gillade inte terrängen och det blev mest lugn styrfart över stock och sten.
Barnbarn #2 utvecklar sin orienteringsförmåga mer och mer. GPS-spåren på applikationen Livelox ger tydliga besked om hans framfart. Han är emellanåt (rejält) besviken över att löpfarten inte är tillräckligt hög men jag kommenterar det med ordstävet rätt-riktning-är-viktigare-än-hög-fart. Så är det och erfarenheten säger att löpförmågan utvecklas av sig själv så småningom.
