På slingrande vägar förde bussen oss drygt 500 meter ner i mörkret och underjorden av Kiirunavaara (Fjällripans berg).
Under några timmar fick vi där en utförlig och mycket intressant genomgång av hur malmbrytning går till och har gått till. Det var lärorikt att inse och förstå att det inte bara handlar om att spränga loss stenbitar och sedan frakta dessa till köparna.
Slutprodukten är små pellets som genomgått ett antal förädlingssteg från de stora klippblock som sprängts loss långt under jordytan. I dagsläget är man på 1000-metersnivån.
Vi fick också en utförlig redogörelse varför Kiruna tvingas flytta hus och bostäder samt bygger upp en helt ny stadskärna.
Egentligen är det inte konstigt, tar man upp en massa bergsmassor så blir ras och sprickbildning en konsekvens.
Två myter tog guiden död på: det är bara en del av staden som ödeläggs och flytt/rivning av kvarter och hus har alltid förekommit under de drygt hundra år som gruvan varit i drift.
Efter rundturen tog vi en rejäl vandring från den gamla delen av stan till de nyetablerade delarna. Oj, vad det byggs och gissningsvis är de flesta invånare glada när de nu "gratis" får flytta från gamla hus och lägenheter till nya.
Gårdagen var den sista i Kiruna och känslan är att vi nu med besked "gjort" stan och malmbrytning. Nu bär det söderut och hemåt igen efter två innehållsrika veckor här uppe i norr.
